Människan har ju en tendens att glömma det jobbiga och minnas det goda och tur är väl det. Men ändå, när jag nu tittar tillbaka på min sprayperiod, som började skitjobbigt och dessutom förlängdes med ytterligare en vecka innan jag i förrgår fick börja med sprutorna - så känns det inte så farligt i alla fall.
Jag klarade ju det rätt fint. Faktiskt.
Såhär på sprutdag 3 är jag faktiskt inte ens orolig fast jag har en molande mensvärk och dessutom småbruna blödningar, vilket jag inte haft tidigare under spruttiden. Känner nästan att det vore konstigt om kroppen bara skulle tacka och ta emot allt som serveras den, utan att knorra. Men det är klart jag hoppas det ska sluta komma blod, snart. För lite konstigt är det ju?
Det mest irriterande är viktökningen. Okej, jag har väl inte direkt levt på kanindiet utan har låtit både en och annan glass och chokladplatta slinka ned. (det som ni väl kallar chokladkaka - hur konstigt är inte det - en kaka är ju en födelsedagskaka (tårtaktig) med ljus på!!) Jag känner mig tjock. Det är ingen trevlig känsla. Magen väller och sväller över alla dimensioner och det tröstar ju inte direkt att veta att det här bara är början. Med ett femtontal folliklar på kring 20 mm i brödlådan kan man ju lätt bli lite framtung. Och med den här stjärndosen jag för tillfället trycker i mig så finns det väl en ansenlig risk för att äggblåsorna fettar upp sig rejält. Men bring it on - jag klarar det. Bär gärna omkring på en abnormt stor mage i månader, jatack!!
