Tingelings blogg

Herregud vad konstigt det kändes att läsa igenom vår hemutredning. Där satt vi, bredvid varandra, med varsitt papper i handen och rodnande kinder och läste generat.

Det fanns knappt någon gräns på superlativen och helylle-intrycket hemutredningen gav. Pussesnutt och gullegull och sundhet, äppelkinder och nybakt bröd. Vilket pepparkakshus, vilken mumindal, vilken rosaskiftande bomullstuss barnet ska få slå sig till ro i.

Fy fan vad vi är bra.

Och ja, adoptionsrådgivningen är alltså officiellt över. Over and done. Förbi. Nästa steg, vidare, framåt.

Vilken bra dag det har varit idag. Toppdag.

I gotta feeling.
… och det är nödvändigtvis ingen väldigt bra feeling.

En tanke har slagit rot i mitt huvud och jag kan inte släppa den. Allt för mycket i mitt liv har jag sopat under mattan, allt för ofta har jag känt mig övertrampad och felbehandlad, utan att ha stått upp för mig själv och krävt svar. Nu gäller det så pass stora grejer att jag känner att jag måste, måste, måste ta tag i det här och gå till botten med det.

Jag skrev tidigare om min diagnos, underfunktionen i sköldkörteln. Mitt TSH och T4-värde var bägge två dåliga och jag började äta Thyroxin. Det var fantastiskt att få en förklaring på min långvariga, förlamande trötthet och utmattning och redan efter en dryg vecka kände jag av thyroxinets effekt och började må bättre. Jag kan inte minnas att jag känt samma känsla på fler år, vilket tyder på att sköldkörtelbekymret funnits väldigt, väldigt länge. Nu har jag ätit min dagliga dos i ca 7 veckor och det var dags för uppföljande blodprov, vilket jag lämnade i förrgår.

Igår ringde läkaren från arbetsplatsläkarstationen och meddelade resultatet.
Tidigare var mitt TSH-värde 3,7. Nu var det 2,9. T4-värdet hade sjunkit från 12 till 11, istället för att stiga som det borde ha gjort. Vad gäller TSH-värdet så är det alltså fortfarande på tok för högt, även om läkaren vidhöll att jag absolut är innanför referensramarna som enligt henne är 0,3-4. Nu lär det ju dessvärre ligga till så att det finns två olika skalor på de här värdena. Den ena gäller så att säga ”vanliga vuxna”, den andra gäller ”kvinnor i fertil ålder som önskar bli gravida och behålla sitt barn”. För att spetsa till det lite alltså.
På ren svenska: För att kunna lyckas bli gravid och inte riskera missfall ska man ligga lågt på TSH-skalan, väldigt lågt. Kring 1, helst under, har jag läst. Jag har googlat runt en del om den här saken och trots att jag är medveten om att man ska ta mycket man läser med en nypa salt så har det börjat stå allt klarare för mig: Mitt TSH-värde är och har antagligen alltid varit för högt. För högt för en graviditet. Punkt.
Dessvärre verkar det som om många läkare är omedvetna om det här, TSH-värdets effekt på fertiliteten. Om inte omedvetna så i alla fall ignoranta och oengagerade. Referensvärdegaffeln är för bred, man åtgärdar inte gränsfall. DET gör mig mörkrädd. Jag sökte i min blogg med stickord om TSH, men eftersom jag kan medge att jag under alla år varit ganska oinsatt och ovetande (i alla fall i början av min IVF-karriär) och dessutom litat blint på läkarkretsen, så har hela TSH, T4, antikropps-rumban gått mig lite förbi. Det jag hittar är ett stycke där jag nyligen fått veta att mitt värde på thyreoglobulin och tpo-antikroppar är förhöjt. Några siffror eller exakta värden vet jag inte. I en av kommentarerna till inlägget skriver Emma ”Angående normalintervallet på tsh och t4 (som mkt riktigt signalerar hur hårt sköldkörteln jobbar): var uppmärksam på att det endokrinologen klassar som ett bra värde, inte är detsamma som fertilitetsläkaren klassar som ett bra värde. Normalintervallet är 0,2-4 (ungefär), inför en ivf-behandling bör man ligga runt 1″
Men jag fortsatte lita blint på Trygge och vi genomförde IVF nummer miljoner (sista?) med ett litet tillägg av kortison och resten av historien är ju.. just historia.

Nu har jag fått det svart på vitt – jag har sköldkörtelproblem. Lindrig hypotyreos. Väldigt no-no ur fertilitetssammanhang. Och det är nu jag inser det. 5 år för sent liksom. Med TSH-värden kring 4 hade Lillmandeln knappast ens a fair chance att få se dagens ljus.

Att det här är relevant är självklart. Att det är stort och jävligt skrämmande börjar jag fatta. Innan jag drar några förhastade slutsatser vill jag naturligtvis konsultera läkare som behandlat mig och fundera noggrannt igenom allt jag får fram. Men redan nu står det ganska klart för mig att risken är jävligt stor att alla IVF-försök vi gjort, alla tusentals euro vi lagt ner på att försöka få barn, har varit dömda att misslyckas redan från början. I alla fall har oddsen varit små. Problemet hade kunnat avhjälpas med relativt små medel, men det har inte gjorts. Jag hade inte hört om Thyroxin förrän för ett par månader sen, då jag ordinerades det via företagshälsovården.

En e-post med frågor är ivägklickad till Trygge redan igår. Nu väntar jag på svar.

Kan det vara så illa som jag befarar?

Jämnt 3 veckor rökfri idag. Det firar jag med att rensa ur mitt klädskåp och kasta bort gamla kläder.

Jag har en tendens att alltid spara minst ett eller två par byxor som är allt för stora. ”Bara för att jag kanske behöver något att sätta på mig om jag går upp i vikt igen”. Nu ryker dom. Jag tänker inte bli större igen.

Vår termometer klarar inte av lägre temperaturer än -20. Då blinkar den LL-LL och piper med jämna mellanrum. Den här helgen har varit en fanfar i pipande och blinkande och varje morgon är en gissning på hur mycket under -20 det är. Jag längtar väldigt mycket efter vår resa just nu.