Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Igår kväll var jag så där skönt trött och lämpligt myssömnig och bestämde mig för att jag nog tänker somna utan någon insomningstablett. Sagt och gjort, kröp ner under svala lakan med en mjukgo man intill mig men nix. Icke.

Jag kämpade till halv 2, då jag svalde en fjärdedels tablett och äntligen somnade, bara för att vakna vid 4-snåret på nytt och därefter ligga och idka hundsömn med nervösa ögonkast på klockradion var femte minut.

Kände mig (och såg ut som) en komadrabbad koalabjörn imorse och inte ens 2 baljor kaffe senare kändes ögonen normala eller hjärnan back on track.

Satt och kämpade med en krävande arbetsuppgift med mina vattniga ögon i kors, då en kollega kom in med en bunt papper och utbrast: ”Nej men vad fin du ser ut idag!” Jag trodde det var ironiskt och fnös till. Men det var det inte. Kollegan fortsatte med en utläggning om hur strålande jag ser ut, hur vackert mina örhängen glittrar och håret ser så fräscht ut. Sedan virvlade hon ut och jag satt kvar som ett frågetecken. Ett glatt sådant.

Tänk så lite det behövs! T A C K !

Äh. Ledsenheten och sorgsmällarna följer nog ingen tidslinje eller schema tyvärr. Graviditetsbesked och nyfödda bebbar är vardagsmat nuförtiden och härdad har jag ju blivit, annat kan man inte säga.

Ändå. Knäppte det till rejält i hjärtnerven idag. Jag blev så där välbekant kall och het om vartannat och fick lite stick precis där i hjärtat – där man känner allting så starkt, fint och  fult, kärlek och sorg.

Halvbekantingen som jag tidigare irriterat mig på på Facebook – hon som väntade sitt tredje barn med ytterligare en pappa och som nuförtiden lever ensam och skriver bittra inlägg om andra som reser och far världen runt medan hon sitter hemma med pissande hundar och skrikiga barn. Hon födde en flicka häromdagen. Frisk och fin och halvbekantingen skriver att hon inte kom ihåg hur lycklig man kan vara. I en av grattiskommentarerna berättar en av våra gemensamma vänner att även hon väntar. Igen. Sitt andra.

Det var den fjärde gravidnyheten jag fick på under en vecka.

Inte vara bitter, deras graviditet är inte bort från mig, alla har vi våra kors att bära, min tur kommer också, gläd dig för andra. Blablabla. My ass, säger jag. Jag är bitter. B I T T E R. Men jag visar det aldrig för någon och innerst inne så vet och känner jag så starkt att bitterheten kommer att blekna. Men sorgen finns alltid kvar. Ibland känns det orättvist att det faktiskt är så.

Det blev en cykel på 29 dagar den här gången. En luteal fas på 11 dagar om man räknar från det positiva ägglossningstestet. Förresten.