Skyddad: Pirrigt!

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Posted in Okategoriserade. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna

Trind

Människan har ju en tendens att glömma det jobbiga och minnas det goda och tur är väl det. Men ändå, när jag nu tittar tillbaka på min sprayperiod, som började skitjobbigt och dessutom förlängdes med ytterligare en vecka innan jag i förrgår fick börja med sprutorna - så känns det inte så farligt i alla fall.

Jag klarade ju det rätt fint. Faktiskt.

Såhär på sprutdag 3 är jag faktiskt inte ens orolig fast jag har en molande mensvärk och dessutom småbruna blödningar, vilket jag inte haft tidigare under spruttiden. Känner nästan att det vore konstigt om kroppen bara skulle tacka och ta emot allt som serveras den, utan att knorra. Men det är klart jag hoppas det ska sluta komma blod, snart. För lite konstigt är det ju?

Det mest irriterande är viktökningen. Okej, jag har väl inte direkt levt på kanindiet utan har låtit både en och annan glass och chokladplatta slinka ned. (det som ni väl kallar chokladkaka - hur konstigt är inte det - en kaka är ju en födelsedagskaka (tårtaktig) med ljus på!!) Jag känner mig tjock. Det är ingen trevlig känsla. Magen väller och sväller över alla dimensioner och det tröstar ju inte direkt att veta att det här bara är början. Med ett femtontal folliklar på kring 20 mm i brödlådan kan man ju lätt bli lite framtung. Och med den här stjärndosen jag för tillfället trycker i mig så finns det väl en ansenlig risk för att äggblåsorna fettar upp sig rejält. Men bring it on - jag klarar det. Bär gärna omkring på en abnormt stor mage i månader, jatack!!

Skyddad: Besviken

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Posted in Okategoriserade. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna

Här ska det stimuleras!

Idag var det dags för besök hos Trygge igen.

Ikväll kör vi. Trots att jag börjar vara rätt luttrad i IVF-svängen blir jag nästan orolig över att jag ska glömma allt jag ska puffa, injicera, svälja och trycka upp.

Känn på det här: Kväll, 19-tiden: 2 injektioner med 2 olika sprutor: 225 mg Puregon, 75 mg Menopur. Kväll, 22-tiden: halverad Suprecur-puff (ena näsborren), Morgon, 07-tiden: 4 små kortison-tabletter (Prednisolon), halverad Suprecur-puff, Dag, 12-tiden: halverad Suprecur-puff, eftermiddag, 17-tiden: halverad Suprecur-puff. Och så var det kväll, 19-tiden med de två sprutorna igen.

Som om inte detta var nog halveras Prednisolon-dosen efter 4 dagar till 10 mg istället för 20. Ja och injektionsdosen justeras ju efterhand.

Yr i huvudet? Javisst. Men jäkligt skönt att komma igång, på riktigt.

Äsch då. Glömde fråga om ägglossningsspruta efter ET som t.ex. Fertilitetsturisten ordinerats. Hör tydligen inte till vanligheterna, men förekommer. Allt som kan förhöja chanserna mottages med tacksamhet. Förstås.

Skyddad: Om relationer

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Posted in Okategoriserade. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna

Hej då IVF

Någonting har hänt. En förändring i min själ, min inställning, mitt tankesätt.

Jag utgår från att känslotillståndet inte är permanent, men jag försöker njuta av det så länge det varar.

Det är nämligen så att jag känner mig lugn. Harmonisk, rofylld, tillfreds. Inte lycklig, inte olycklig, kanske lite avtrubbad, men lugn. Inte rädd, inte ångestfylld, inte orolig. Inte glad eller förväntansfull, men inte heller nervös och tröttledsen. Jag gör det jag måste göra, lite i taget. Jag utför de olika arbetsmomenten efterhand, ser till att jag har rätt medicin hemma, följer instruktionerna, antecknar datum i kalendern, räknar ut och följer Trygges order. Steg för steg, bit för bit, går jag igenom det jag måste göra. Provrörsbefruktning nummer fem. Som ett lopp som måste löpas.

Det är klart att jag hoppas. Och som sagt, det här närmast lakoniska tillståndet kommer antagligen att förändras efterhand. När det blir dags för Väntans dagar, analysdagarna, känna-efter-dagarna. Hoppet kommer att stiga, inställningen förändras, en ny kanal ställas in. Kanske.

Men just nu. Tar jag det som det kommer. Inom mig råder ett oväntat lugn, tystnad, ro. För snart kommer allt det här att vara över. Aldrig mer. Aldrigaldrig mer.

Rent fysiskt har de här vansinnesåren inte varit tunga. Alla sprutor, alla mediciner, alla undersökningar, alla ingrepp, all värk - äh, inget att nämna. Men psykiskt har barnlösheten och - framförallt - IVF varit vansinnigt tungt för mig. Ett rent helvete, varken mer eller mindre. Det har förändrat mig som människa, brutit ner mig i atomer, tagit död på varje uns av livsglädje och självförtroende. Det är bra att IVF finns, det har skänkt många glädje och varit den enda lösningen, vägen till lycka. Men för mig representerar IVF bara elände, bara spruckna relationer och ångest, besvikelser och kriser.

Jag känner mig så fruktansvärt tacksam för att det snart är över.

Hejdå IVF, jag kommer inte att sakna dig.

Spraydag 16

… och sprayblödningen är här. Cykeldag 34.

4 dagar till sprutstart, 11 dagar till nästa vul, 14 dagar till sista vul och sisådär 17-18 dagar till äggplock. (om allt går väl) Och ja..20-21 dagar till återföring då. (om allt går väl.)

Varje delmål är så osäkert. Nu får man verkligen leva enligt principen: En dag i taget.

Kryp under huden

… känns det som om jag har.

Irritationen, vill säga. Det mesta och de flesta irriterar mig just nu. Både hemma och på jobbet. Mensbegynnelse, dryga två veckors sprayande med Suprecur och långsam avvänjning från cigaretter (väldigt, väldigt sällan rökt nu) är ingen bra kombination, ska jag säga.

Det hjälper inte att jag vet vad det beror på, jag är lika förbannat irriterad ändå. Jag skärpte mig verkligen när jag steg över tröskeln hemma igår. Försökte påminna mig själv om att det inte är sambons fel, att det inte får gå ut över honom. Tror ni jag lyckades? Nix. När jag slog huvudet i köksskåpet efter att ha fyllt på diskmaskinen med fastklibbad kakaomugg som lämnats på diskbänken var det kört. Morr och vrål! Allt är fel och upp-och-ned och för jävligt och störande! Sådetså.

Jag åkte iväg på dans sen. Det brukar hjälpa till 99 %. Inte ens det lyckades igår. Jag blev störd på att skivan hoppade just som jag fått in koreografin. Omstart. Suck. Sen blev stegen inte längre bra. Blev störd på tjejen framför mig som aldrig lyckas lära sig att dansa åt rätt håll, alltid har jag henne nästan i min famn när jag dansar framåt och hon bakåt. Morr.

Irriterad på jobbet, på rutinerna här som är så jäkla orubbliga. Varför inte ändra på nåt som inte funkar? Nej, det ska gå genom byråkratiprocessorn, analyseras, tuggas på och spottas ut, ett år senare med ett nej, vi fortsätter som förrut. Suckochstön.

Irriterad på vännen som åter igen inte frågar ett skvatt. Varför? Är det svårt? Glömmer hon? Inser hon inte att det är viktigt?

Irriterad på mamma. Som är så insnöad och lever i en så liten värld med en massa fixa idéer som irriterar mig.

Från tacksamhet till irritation med en speed snabbare än Kimi Räikkönen. Det är Tingeling på spraydag 15 och med antydan till mens idag. (struntsmått i trosskyddet)

Ge mig en baby och jag ska aldrig klaga mer. Jojustprecis så.

Infertilitas primaria

.. har Trygge skrivit med spretiga bokstäver på pappret med provsvar från Det Stora Blodprovet. Det är min diagnos. Min stämpel.

Värdet på Tyreoglobulin- och TPO-antikropparna i mitt blod är förhöjda. Det kan tyda på en autoimmun sköldkörtelsjukdom. Kan tyda på. Kortison i form av något som heter Prednisolon i tablettform ligger nu och väntar på mig på apotekshyllan. Jag ska börja ta det innan återföringen, exakt när skulle Trygge ännu fundera på i samspråk med klinikens medicinska expert.

Vul:et visade en seg slemhinna som fortfarande var för tjock, hela 8 mm mätte den efter 14 dagar sprayning, morgon-middag-kväll. Man undrar onekligen varför den inte kan vara så seg och envis när det gäller andra saker?

Jag hade hoppats på sprutstart asap, men får ge mig till tåls ännu 1 vecka! Suck. Nästa tisdag är det nytt vul samt sprutstart, med 225 enheter Puregon samt 75 enheter Menopur, vilket jag kör på en vecka fram till nästa ultraljud. Det preliminära äggplocket blev alltså framskjutet till vecka 22. Vilket kör ihop vissa saker en aning. Eller, gör saker och ting svårare att förklara snarare. Diverse sociala händelser och tillställningar där en ruvande IVF:are inte platsar så fint utan att väcka uppseende. Men vi får ta det som det kommer.

Trygge var snuvig men vid gott mod. Han har nog inte långt till pension längre. När jag såg på honom där han satt och plockade med sina papper och tankspritt kliade sig i bakhuvudet nu och då slog det mig: Jag kommer att sakna honom. När allt detta är över och jag aldrig ser honom mer.

Jag önskar så hett att jag ska få skicka honom en bild av en bebis en dag. Vår bebis. Jag vet att han vill detta nästan lika mycket som vi. Men bara nästan. Förstås.

Skyddad: Tacksamhet

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:


Posted in Okategoriserade. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna