Jag har blivit INTE blivit utmanad av Tina, men tänkte ändå ta mig friheten att besvara hennes frågor:

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Kring 2,5 år nu.

2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Det att man ständigt känner ett starkt utanförskap och att man glider ifrån vänner och familj utan att man vet hur man ska handskas med situationen. Känslan av att inte duga, inte vara bra nog, är också stark.

3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Min klumpiga syster: ”Jag vet precis hur du känner, jag har faktiskt gjort en abort”, när jag efter noggrannt övervägande bestämt mig för att delge henne vad vi går igenom. Gissa om jag ångrat det beslutet otaliga gånger. Hon har inte heller på andra sätt klarat av förtroendet.

4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en överraskning?
Jag har alltid känt på mig att det kommer att bli problem, medan K aldrig tänkt på det. En läkare sade en gång för många år sedan att det kan bli svårt eftersom jag alltid haft oregelbunden mens. Senare sade dock en annan läkare att DET inte kan bidra till barnlöshet, men då var skadan redan skedd liksom.

5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Kanske en klyscha men att TÄNKA positivt och våga hoppas. Ibland fullständigt omöjligt, men ändå ett måste för att klara av den psykiska pressen. Jag vet inte om jag rekommenderar att berätta för många, för mig personligen har det inte gett så mycket, snarare tvärtom = ökat på utanförskapet eftersom de få utvalda som vet inte klarat av situationen så bra.

Det var det.
Avslutningsvis kan jag säga att det starkt lutar mot att jag hoppar över den här behandlingsmånaden och tar itu med tredje inseminationsbehandlingen efter semestern. Bra beslut eller inte – det vet jag inte. Men just nu känns det livsviktigt att få ha RIKTIG semester och på nåt sätt går inte Puregon och semester ihop. Suck.