Imorgon åker vi iväg ut till stugan, bara älsklingen och jag. Stannar hela helgen, ska bara lata oss, sova, bada bastu, äta gott, njuta. Strunt i vad det blir för väder – är det sol och varmt kan vi bada och lapa sol, regnar det kan vi tända levande ljus inne i stugan och mysa med ett glas rödvin. Längtar!
I övrigt har jag nu i två dygn lidit av århundradets mensvärk. Jag som vanligtvis har pyttelite ont första dagen eller dagen innan har nu i 48 h gått dubbelvikt av smärta – inte ens värkmedicin har hjälpt. Bläh vad tungt det är, det bara river och sliter i de stackars äggledarna, man får i alla fall känna av att man lever – och är kvinna.
Vilken tur att det är vi kvinnor som ska leva med mensen och inte männen? Tänk vad mycket sjukskrivningar och läkarbesök varenda månad? För inte skulle en man klara av det här!
Vad duktiga vi är, tjejer! Och sällan klagar vi.
Heja oss!

P.S. För 1 h sen ringde hon-som-gifte-sig-och-fick-en-ultrasöt-liten-pojkbebis-nyligen. Hon som skickade mailet med bilderna av den lyckliga familjen i solnedgången som orsakade ett känsloutbrott och en lång natt av gråt för mig.
Det konstiga var att jag blev GLAD av att prata med henne – hon lät så lycklig, så harmonisk, så …BRA! Utan att för den skull sätta sig över mig eller låta fel. Hon sade rätt saker helt enkelt och jag kunde ställa naturliga frågor om bebben och förlossningen utan att det kändes krystat och nervöst. Jag som brukar bli ställd och knepig och inte få ur mig ett vettigt ord när det blir dags för mig att ställa dom obligatoriska frågorna i stil med ”sover han bra, lyckas du amma, vem liknar han” etc. Vilken lättnad! Jag är lycklig för hennes skull. Faktiskt. Glad för att hon ringde.