Iiih, vad irriterande det är när man inte kan låta bli att känna efter. Varför kan man bara inte vänta snällt och se vad som händer. Jag kan ÄNDÅ inte påverka läget på något sätt.
Jag surfar runt som en vanvetting på alla världens nätsidor och googlar de allra märkligaste sökorden. Sen läser jag selektivt det jag tycker låter bra och det som verkligen inte är upplyftande hoppar jag galant över. Det här tycker jag låter väldigt bra – jag är nog gravid. Så är det. * Suck *

…och sen en reality check: Efter insemination nr.2 testade jag negativt på dag15 (”idag”) och mensen kom först på dag 18 (”på fredag”).

Hur f-n skulle vi lyckas så här lätt? Det är väl klart att det inte funkar så.

Idag har jag förresten fått den här boken som jag beställt från biblioteket. Ska ”gotta mig” lite ikväll och tycka synd om mig själv.

På tal om tycka synd om sig själv – chattade idag med syster (det närmaste vi kommit kontakt på månader..). Hon frågar helt plötsligt ”hur går det med hormonerna?” – jag blev helt spak eftersom hon ALDRIG frågat nåt tidigare (läs: är noll intresserad). Svarade lite försiktigt, varvid hon började ställa frågor om vad insemination, sprutor, IVF etc går ut på. Frågornas art avslöjade rätt fort att hon är en novis i ämnet. Sårande redan det eftersom all information finns tillgänglig t.ex på internet OM HON SKULLE VARA INTRESSERAD. Av det hon VET att hennes lillasyster går igenom. Men jag är inte överraskad.
Nå, ”gör det ont?”, frågar hon när jag avslöjar att vi nu gjort 3 inseminationer. Efter att funderat länge skrev jag ”Fysiskt är det en walk in the park, men psykiskt otroligt jobbigt, jobbigare än det går att förklara”. Då skriver hon något som på något sätt säger ALLT: ”Jaha, på vilket sätt då? Är du nedstämd pga hormonerna eller vad menar du?”.

Hmm.. det är väl dumt att bli ledsen, men på något sätt blir man ju lite chockerad över den totala avsaknaden av empati. Att hon ser hela grejen som en klinisk sak, lite sprutor, lite ”hormoner” (som hon kallar allting) och så lite väntan och så nytt försök om det inte gick vägen.

Vill verkligen inte tycka synd om mig själv eller på något sätt BEVISA för henne hur skit jag mår, det är väl främst det att jag blir så otroligt förvånad, nästan tom – fattar hon verkligen inte? Har hon inte EN CLUE liksom? Blir så trött.