Idag är det ett riktigt busväder! Vilken plåga att ta sig till bussen idag, framåtlutad i stormen, med ett paraply som viker sig dubbelt, regnet piskande i ansiktet och med stora kliv för att försöka undvika de enorma vattenpölarna där jag snubblade fram i mina mockaskor. Väl framme vid busshållplatsen fick man huka och hoppa för att inte bli nerduschad av bullrande bussar och långtradare som blåser förbi utan minsta eftertanke. AARGH.
Jag har halkat ner i en mörkare period igen. Inte helt deprimerad, men väldigt ledsen och fundersam på saker och ting. Det som för tillfället upptar mina tankar mest är mitt förhållande till mina vänner och släktingar – ett neverending problem, som ibland ställs på sin spets.
Just nu känns det som om jag är 100 % asocial. Helst skulle jag inte träffa någon alls, bara krypa ner under täcket hemma med gullet och slippa alla kontakter till omvärlden. Det känns som om alla relationer är för jobbiga just nu. Jag inser ju att orsaken är vår situation och att jag inte mår bra nu. Men insikten om orsaken hjälper liksom inte. Det känns som om jag har glidit ifrån så många av mina tidigare vänner och kompisar. Kontakten blir bara mer sporadisk och jag drar mig för att ringa, texta eller ens skicka e-mail. Tillsammans med en av vännerna har vi en längre tid försökt komma fram till ett lämpligt datum att ses. Jag har mer eller mindre alltid svängt och vänt mig så att träffen blivit framskjuten, men igår hade vi bestämt träff efter jobbet. Till saken hör ju då att den här vännen är mamma till en liten pojke, som blev till ”av misstag” som det så fint heter. Sen han föddes har vi bara träffats en gång tidigare. Och så igår då. Träffen var bra och trevlig, det kan jag inte förneka. Kompisen sprudlade och var lycklig, pojken var söt och snäll och vi uppdaterade lite smått vad som hänt i våra respektive liv. Men jag kan inte heller förneka att jag hela tiden trängde undan en ledsenhet som hotade med att bubbla upp. Tidvis fick jag jobba hårt för att skuffa bort känslan. T.ex. när jag fick veta nyheten att en annan vän, S, är gravid – IGEN. Hon är fortfarande på mammaledighet efter sitt första barn och nu är alltså nummer 2 på väg. Jag tror jag lyckades med att bli spontant glad, trots att jag fick svälja många gånger.
Eller när kompisen suckade över att tiden bara flyger iväg, månaderna och åren går och det känns som om hon inte hinner med i lillpojkens utveckling – ”snart är det förbi”! Javisst, så är det ju, men uttrycket ”åren går” fick mig att bli ännu mer ledsen. Ja, fan, åren går! Och jag är de facto 4 år äldre än hon.
Det är väldigt tvetydiga känslor det här. En del av mig, den vettiga jag, är ju ärligt glad över kompisens liv och lycka och inser ju att inget av hennes lycka är bort från min. Mitt andra jag är egoistisk, avundsjuk, elak och kroniskt ledsen. Konflikten blir just den att jag inte känner den här andra sidan av mig själv och jag tycker inte om den. Men den är den som är jag idag, tyvärr. Jag är så trött på att vara utanför, en minoritet, att inte få uppleva det som ”alla andra” upplever. Jag är så trött på att leva ett liv som en 18-åring, jag har inget behov av något annat längre, been there done that. Jag vill också ha vaknätter, skrik och blöjbyten. Och jag vill att mina mörka ringar under ögonen ska bero på att jag vakat med en baby med luft i magen istället för att jag legat vaken och haft ont i hjärtat. Och framför allt – jag är så trött på att reagera på sätt som inte är typiska för mig och min personlighet!
Kontakten med min familj är också väldigt sporadisk just nu och varje gång vi försöker blir det klumpigt, krystat och onaturligt. Jag hänger upp mig på saker de säger, blir ledsen och arg och beter mig som en martyr. Syster och jag har tappat bort varandra fullständigt och det är en källa till ständig deppighet. Och så bästa vännen då.. Som ”glömde bort” vår tredje insemination och som inte hört av sig på över en vecka, trots att hon vet hur jag mår (vet hon?) och att vi är på trappsteget till vår första IVF. Som jag försöker lyssna på och engagera mig i hennes liv och upplevelser till max, men känner att jag får väldigt lite tillbaka av just nu. Och så … den ständiga känslan av skuld, att det är MIG det är fel på, att jag är en martyr, ”tyck-synd-om-mig”-figur som ingen orkar med. Skuldkänslor för att jag borde engagera mig mer i andras liv, andras barn, uppleva känslan som en del pratar och skriver om (”man kan glädja sig åt andras barn istället för att sörja att man inte har själv, tänk så mycket det kan ge”). Skuldkänslan för att jag skiter i mig själv och mitt utseende just nu, för att jag inte köpt nya gardiner fast jag skulle göra det på våren, ja – you name it.
Och så det att jag inte träffat vännen M:s babysar mer än 2-3 ggr. Att jag inte ringer så ofta som jag borde. Att när jag ringer, så känns det som om jag inte kan ställa rätt frågor och inte förstår mig på, hur det är med två småttingar i huset. Att jag inte föreslår att vi ska ses, att jag ska åka dit, att det alltid kommer något förhinder. Men vi ska ses, imorgon faktiskt. Då kommer hon hit, på eget initiativ – för att jag aldrig lyckas få till något.

Ja, ja. Det här blev väldigt onyanserat och ogenomtänkt, men det var skönt att få ut det.
Och så kroppsanalysen: Dag 27 idag och alla menskänningar man kan ha – brösten ömmar fortfarande, som dom gjort i 2 veckor nu. Vaknade imorse av en gräslig värk i magen – så det är på gång. Även det är en besvikelse – JA, jag är faktiskt så fånig att jag sått ett litet, litet hopp efter att jag hittat ägglossningen. Hur fånig kan man vara egentligen? Som om jag skulle bli gravid sådär bara. Hemma, vid ägglossning. Suck. Get real.