Nej, ingen blödning fortfarande. Nu kan jag ju medge att det börjar kännas ganska pirrigt. Jag har fortfarande samma starka känsla av att det inte är möjligt att det skulle ha gått vägen. Det känns liksom fullständigt osannolikt att jag skulle kunna vara gravid. Men ”hopp-känslan” har försiktigt vågat titta fram. Det är oroväckande i sig, för jag har ingen lust att bli ännu mer besviken än jag oavsett kommer att bli.
Det som talar mot ett lyckat resultat är den konstant molande mensvärken som ligger där. Visserligen är den KANSKE aaningen annorlunda än vanligt. Men det finns absolut inga regler. Ibland har jag våldsamt kraftig mensvärk 1-2 dagar innan mens, ibland just en sån här molande värk/känsla. Men oftast inte längre än 2-3 dagar innan. Och så brukar mensen börja med lite pyttepyttelite brunt blod, vilket sen pågår i 1-2 dagar innan det kör igång på riktigt.
Det är idag 18 dagar sedan ägglossningssprutan, 16 dagar sedan äggplock och 14 dagar sedan återföringen. Jag är medveten om att Lugesteronet kan hålla mensen borta. Men ärligt talat trodde jag inte att vi skulle komma så här långt utan blödning. Inte ens en pyttepytt liten sådan. Jag vet inte vad jag ska tro.
Gårkvällen var skön. Vi var på konsert och det kändes faktiskt underbart att för en lång stund, nästan en hel kväll, koppla bort alla tankar på vår IVF. Dessutom var det en fin konsert, jag ryser fortfarande över hela kroppen när jag tänker på den mäktiga versionen av O Helga Natt, vilken är den vackraste julsång jag vet. Jag kände mig glad och upprymd länge efteråt och sov gott i natt, utan svettningar och oro.
Nu har jag ingen aning om huruvida kroppen hittar på spökgraviditetssymptom åt mig, men jag kan slå mig i backen på att jag fick ett skov av illamående nyss. Det körde runt i magen och när jag gick på toa och tittade mig i spegeln var jag alldeles blek. Det gick visserligen över lika snabbt som det kom, men ändå..
Igår på bussen fick jag andas genom munnen, eftersom jag tyckte det luktade så illa. Det stank av dålig andedräkt, men jag kunde inte placera varifrån det kom. Samma fenomen upplevde jag på kvällen i mörkret under konserten. Det kändes som om någon med dålig andedräkt blåste rakt på mig och jag fick obehag och led verkligen av det. Visserligen är jag alltid känslig för lukter, men såklart överanalyserar jag allting nu. Såhär känslig brukar jag väl inte vara? Tror jag..
Vilken resa det här är.
I övrigt har jag börjat grubbla på fortsättningen efter den här behandlingen. Jag borde ta en dag i taget, men jag mår själv bättre av att planera lite. Jag tror det blir en paus över jul och så igång med nya krafter, ny IVF privat efter nyår. Nästa torsdag är vi inbokade på IVF-planeringsmöte hos Kvinnokliniken, men framme i kön är vi ju inte förrän tidigast i mars, så det finns inte en chans att vi väntar så länge. Någonstans ska vi hitta pengar för minst 1 försök till, privat. Så är det bara.
Sen ska jag samla krafter för att ta kampen med kommunala sjukvården för att försöka få dem att gå med på behandling enligt korta formuläret, dvs utan spray. Jag VILL inte spraya i veckor, lida av svettningar, illamående och psykisk tortyr när det är möjligt att göra det kortare och lättare. Jag VET att de inte vill att man gör den korta behandlingen och är säker på att jag kommer att få kämpa. Men det är ju MIN kropp, man tycker ju att jag skulle ha rätt av bestämma vad som görs och inte görs!
Men det får vi se sen.
To be continued.

Ja, förresten – testandet! Var för trött/stressad/feg för att testa imorse. I princip borde jag väl testa ikväll, men sambon är borta och jag vill gärna ha honom hemma då vi testar. Ett annat alternativ vore att testa imorgon (och kanske slippa, om mensen kommer i natt..) och veta att det sedan är ok att stanna innaför hemmets fyra väggar med sina rödgråtna ögon. Det att jag skulle upp och jobba nästa dag efter att ha testat negativt känns kanske lite för tungt. Men vi får se hur vi gör.