Efter att ha köat 55 minuter (!) kom jag slutligen fram i växeln till Kvinnokliniken. Jag var laddad och förberedd med klara argument och försvar och blev nästan lite besviken då det visade sig att kvinnan i andra ändan av luren bara var en sekreterare som tar emot anmälningar till IVF-behandlingar.
Hon kunde inte säga vare sig bu eller bä, men efter lite påtryckningar trodde hon att läkaren kommer att ringa till mig inom loppet av nästa vecka med mera information. OFTAST, sa hon, går det till så att man får en läkartid 3 veckor efter att mensen börjat och att man FÖRSÖKER sträva efter att komma igång med sprayandet kring den tiden. Luddigt så det förslår, alltså..
Sannolikt vore alltså att jag får börja med nässpray om ca 3 veckor och då blir väl äggplocket aktuellt om en dryg månad, lite mer. Tick, tack, tiden går.
Och allt detta är dessutom hypotetiskt. Inget jag vet med säkerhet. Möjligtvis får vi, då läkaren i lugn och ro gått igenom våra papper, ett avslag och kalla handen.
Just nu känns det som om jag i så fall nästan blir lättad. Då får det bli privat. Och ett stort banklån. Och en förbannad orättvisa. Men ångesten som kröp sig på redan då jag satt i telefonkö till kvinnis var så äckligt bekant. Jag avskyr den inrättningen. Avskyr, avskyr, avskyr.

I övrigt grubblar jag på om jag borde ta itu med mitt mående på allvar. Strunta i att orka, gå till en läkare och få sjukledigt en vecka samt nya insomningstabletter. Men alltid, då jag leker med tanken, knackar mitt duktighets-jag på och påminner mig om att jag MÅSTE orka, måste sköta mig, måste finnas där för folk som behöver mig nu.
Men jag är faktiskt väldigt ledsen just nu. Ledsen, ensam och känner mig övergiven av vänner. Jag kunde skriva 10 inlägg om detta, men det går inte. Därav flummigheten i mina senaste inlägg. Det är så mycket just nu. Men jag kan inte skriva om det här. Så det stannar i min hjärna, relativt obehandlat. Tyvärr.