Tack för era kommentarer på mitt förra inlägg.
Jag vet själv att jag fastnat i duktiga rollen och jag ser också rätt klart framför mig hur det kommer sig att jag hamnat där. Det skulle vara värt ett helt eget blogginlägg, vilket jag kanske skriver en dag. Orsaken är långt ifrån endast barnlösheten, det ligger så mycket annat där bakom också, saker från min barndom, ett beteendemönster, en roll jag både givits och själv undermedvetet tagit.

Jag beslöt mig för att försöka göra något åt situationen, eftersom jag helt enkelt inte orkar ha det så här längre. Jag stannade hemma från jobbet också idag och jag har tid till en läkare på förmiddagen. Det är företagshälsovård, men jag ska försöka luska ut vilka möjligheter jag har att få gå och tala med en terapeut, om ens några gånger. Det kanske hjälper, kanske inte, men då har jag i alla fall gjort ett försök. Just nu känns det som om jag har för mycket inom mig som måste ut, i någon form.

Jag har funderat mycket på kommentarer som en anonym skrivit på mitt förra blogginlägg. Hon skriver att ”du plågar dig själv och har fastat i en negativ återvändsgränd där du dräneras på all energi och glädje”. Jag har grubblat och analyserat och försökt luska ut hur jag BORDE reagerat för att inte vara där jag är idag. Det är så lätt hänt att tänka att det är självförvållat, att jag är en negativ, bitter och otacksam människa, som inte klarar av motgångar. Jag försöker låta bli att döma mig själv för hårt och jag funderar osökt på HUR en människa som lider av barnlöshet och genomgår behandlingar kan låta bli att må dåligt, i någon form.

De bloggar jag läser och i all övrig litteratur jag kommit över om barnlöshet, behandlingar och den psykiska delen av det hela, hittar jag så gott som identiska känslor. Mycket jag läser kunde vara min egen text. Det är samma maktlöshet, sorg, kamp med omgivningen och sig själv. Jag har också väldigt svårt att förstå hur jag ska kunna börja må bättre, så länge inget förändras i min tillvaro. I klarspråk: Så länge jag inte blir gravid, så länge vi misslyckas gång på gång.
Kan det verkligen finnas en standardlösning, då man plötsligt ”ser ljuset” och börjar må bra igen, trots att allting fortfarande är oförändrat. Jag tror inte det.

Anonym har själv genomgått behandlingar och slutligen kommit till adoptionsskedet. Det betyder en brytning i mönstret, en lösning. Ett steg framåt, en brytningsfas.
Jag inser att jag kan få hjälp med att klara av problemen bättre, men jag kan inte se att jag själv är skyldig till att jag är ledsen för att JAG fastnat i en negativ återvändsgränd.
Jag vill också poängtera att den här bloggen finns till för att dränera mig själv på dåliga känslor, jag lever alltså ett annat liv, ett liv där inget av detta jag skriver om SYNS utåt. Jag kan glädjas över saker, jag har vänner, jag sköter mitt jobb (oftast..), jag lever och är ute bland folk. Jag är lycklig över mitt förhållande och jag försöker också tänka positivt.
MEN under ytan finns sorgen kvar. Och jag har väldigt svårt att föreställa mig att den försvinner, utan att vi når ett resultat. Den kan lindras, periodvis, det har jag ju märkt, t.ex genom resor, fina upplevelser, kärlek. Men den försvinner inte. Inte innan vi har vårt barn.

Det som jag tror man kan förändra är sättet att hantera sin sorg. Så att man inte förlamas då den slår till, så att man inte blir blind för sin omgivning och tappar greppet då man överrumplas. Så att man klarar av situationer där man prövas, i alla fall någorlunda. Jag tror att man aldrig kan bli ”botad” dock. Inte innan man kommit till ett vägskäl. Vägskälet kan vara ett beslut om att ge upp och leva ett liv utan barn, ett adoptionsbeslut eller ett graviditetsbesked. Om det är det sistnämnda tror jag man inte är klar innan barnet föds. Om ens då?

Men jag måste upprepa att jag anser mig klara mig ganska bra. Jag har inte stängt in mig med min sorg, jag har inte isolerat mig, inte sårat någon eller varit öppet bitter mot någon som lyckats bli gravid på första försöket. Det jag känner och förbannar och gråter över kommer ut här i bloggen. Och det ger mig massor.
Nu ska vi se om jag hittar också en annan kanal att få ut delar av sorgen ur mig, så att jag fortsättningsvis klarar av att kämpa vidare. Men jag är ganska övertygad om att jag kommer att göra det. Och på vägen dit tänker jag försöka låta bli att skuldbelägga mig själv över att jag är ledsen. För det är jag. Så är det bara. Det är vi alla som lever med den här livskrisen.