Jag ville skriva ett inlägg redan igår. Men jag var så heligt förbannad att jag inte lyckades. Nu har jag samlat tankarna en aning och ska ge mig in på ett försök.

Besöket hos läkaren var en katastrof. Jag tror fortfarande inte riktigt att det är sant, att läkaren faktiskt satt där och sade de saker hon sade. Men tyvärr så var det så. Jag försöker återge. Märkväl att samtalet gick på finska, så vissa nyanser kanske faller bort. (ironi, överlägsenhet, hånskratt etc)

Läkaren: Hejsan, vad kan jag hjälpa dig med då?
Jag: Nå, det är lite svårt att sammanfatta det så här kort, men jag har mått väldigt dåligt en längre tid och nu har det resulterat i en hård migrän och svåra sömnproblem.
L: Jasså, har du en aning om vad det beror på då?
J: Jo, min man och jag vill väldigt gärna ha barn och har gått igenom tunga barnlöshetsbehandlingar och speciellt jag har mått väldigt dåligt av det här
L: (tyst en stund, tittar i sina papper, ler stort innan hon börjar) Men vääännen, du är 32 år gammal!!
J: Jaa, men..
L: Vet du, du oroar dig alldeles i onödan! Du är så ung ännu!

…här följer en monolog varvid jag sitter tyst, häpen och stirrande. Försöker återge ungefär:

”Vet du det är riktigt onödigt att gå omkring och grubbla på såna saker. Du ska inte tänka på det så mycket, bara lev och njut av livet, så ska du få se att det lyckas helt överraskande. Sen råder jag er faktiskt också att skaffa en hund eller en katt, för vet du, då får man tankarna bort från hela saken och slappnar av på ett helt annat sätt. Och sen ska man ju absolut inte glömma att adoption finns som ett alternativ, det är ju bara att adoptera om man inte får egna barn. Och dessutom – jag har hört om många, många som JUST då dom lagt in pappren om adoption, blir gravida helt själva. För man kopplar av så mycket mer, det frigörs hormoner i kroppen som gör att kroppen lättare tar emot en graviditet. Och sen, lilla vännen, är det inte heller fel att tänka vad ni har NU, njuta av er tvåsamhet och er frihet och trots allt – det är ju så viktigt att må bra i sitt liv och inte hänga upp sig på EN sak, som man absolut, till varje pris, vill ha! Det är precis jämförbart med tanken på att man kanske dör imorgon. Kanske du borde fundera igenom hur ditt liv ser ut idag. Är du lycklig? Och om du inte är det, försök bli det. Men häng inte upp det på det där med barn, för man kan leva ett fullkomligt lyckligt liv även utan barn. (sidokommentar: Det första hon berättade var att hon själv har 2 barn).
Jaa, vad kan jag mera säga än att upp och hoppa, ut med dig i vårsolen, njut av livet, njut av sex med ditt man, njut av allt som du har att glädja dig över. Häng inte upp dig på det här nu och ta gärna en lång paus i behandlingarna, varför inte ett helt år, så kan du glömma bort hela saken!”

Behöver jag säga mer..
Jag blir helt matt bara av att gå igenom de här mardrömsminuterna i mitt huvud.
I början lade jag in stick-kommentarer om hur många behandlingar vi gjort, att det faktiskt är lögn det hon sitter och säger etc. Till varje kommentar avbröt hon mig med ett överseende leende, ungefär som när man talar till ett barn. ”Ja, ja, ja”, sade hon med huvudet på sned.

HUR är det möjligt att en utbildad läkare sitter där på sin mottagning, lyfter lön och trycker ur sig sådana fruktansvärda lögner och sårande påståenden? Jag har svårt att tro att ens en lekman, en helt oinsatt klumpig person, kunde få ur sig ALLA dessa påståenden på så här få meningar? Jag tror faktiskt hon lyckades få med allting, allt från hund till adoption, slappna av och glömma bort. Och avslutningsvis klampade hon in på vårt allra mest privata genom att be mig njuta av sex med min man. Vad i helvete vet denna kvinna om vårt sexliv? Om vårt liv över huvudtaget? Om våra förhoppningar, önskningar, drömmar? Om oss, om vad vi går igenom, vad som rör sig i våra huvuden?

Jag satt mållös och lyckades med nöd och näppe få ur mig att jag ville ha recept på insomningstabletter samt kontaktuppgifter till en psykolog. Och gärna lite sjukledigt, vilket jag fick, 2 dagar, motsträvigt.
Jag undrar hur jag ska våga gå till en psykolog efter det här. Vad är det som säger att den människan är annorlunda än den här?

Jag har aldrig hört på maken. Aldrig har jag känt mig så feluppfattad, så missförstådd, så hånad och så fråntagen min rätt att vara ledsen. Hon strök över allting jag förde fram, kullvälte alla mina argument och slutkontentan var rätt och slätt: ”Jag är en manisk individ som oroar mig för monster under sängen, monster som inte finns.”

Och ingenting lyckades jag göra för att ställa saker till rätta i denna människas huvud. Så hon kommer att göra om detta, mot någon annan svag som vågar sig in hos henne. Gud i himlen..