Jag känner mig manad att skriva ett inlägg med anledning av Fertilitetsturistens kommentar på mitt inlägg om vännens missfall.

Först och främst vill jag poängtera det jag trodde jag fått fram i mitt inlägg, men som tydligen blev oklart i alla fall – att jag verkligen, av hela mitt hjärta, sörjer med vännen i det öde det är att få missfall. Om jag hade haft någon som helst möjlighet att påverka händelseförloppet i någon riktning hade jag naturligtvis gjort allt för att undvika att det gick så här.

I ett vänskapsförhållande uppstår alltid konflikter, missförstånd, meningsskiljaktligheter, t.o.m strider, men jag har aldrig i något skede av vår långa vänskap önskat min vän något illa. Aldrig.
Det som däremot har varit tungt för mig har varit att kämpa med min egen sorg då det ibland har känts som om hon ”fått allting och jag ingenting”. Det är en simplifierad och naiv tankegång och med mitt förnuft vet jag att det inte är så. Aldrig skulle jag vilja byta ut något i mitt liv mot det hon har och alla har sitt eget kors att bära, så även hon.

Varken jag eller någon av de som kommenterade mitt inlägg (tror jag) anser att det på något sätt var BRA att hon fick missfall så att vi på det sättet ska hitta tillbaka till varandra i vår vänskap som ohjälpligt fått sig en del stötar.

Det som däremot är fakta och självupplevt är att man utvecklas genom motgångar, inte enbart till det sämre. Livet är en oförutsägbar blandning av med- och motgångar, bägge hör till livet och skapar och formar en till den människa man blir. Faktum är att motgångar bidrar till ökad ödmjukhet och en insikt om att allting faktiskt inte kan tas för givet. Vännen begick inget brott (citerar Fertilitetsturisten) när hon var lycklig över sin graviditet och planerade inför framtiden. Men endast en människa som inte fått törnar i sammahanget gör så.

Jag säger inte att cynism är en dygd eller att endast en människa som drabbats av upprepade motgångar, besvikelser och misslyckanden handlar ”rätt” i olika situationer. Men jag vågar påstå att vännen med största sannolikhet kommer att se på livet med andra ögon efter det inträffade. Rent egoistiskt vågar jag också säga att jag är rätt säker på att hon också kommer att ha mer förståelse för min sorg som barnlös efter det som hänt. Hon kan identifiera sig med sorgen, för sist och slutligen kan jag tro att den är ganska likadan.
Därav inte sagt att det var det bästa som hände. Men om man vill söka något gott eller utvecklande i saker som sker så skulle det vara just den ödmjukhet, empati och förståelse en motgång för med sig.
Det här är min personliga uppfattning och verklighet men jag debatterar gärna i frågan om någon är av annan åsikt.