… och tack Gud för det. Ja, eller det blev väl lite ironiskt kanske. Gud kan man väl inte tacka..Snarare klandra.
Hur som helst. Julafton är över och julledigheten fortsätter. Och DET är skönt.
Julafton var bra, för att vara julafton. Det blev väldigt mycket mat och inte en enda julrätt. Bara god mat och icke-jul. Och mycket rödvin. Och lite julklappar. Precis som vi önskat. Tack.
I övrigt – inte så bra. Känner mig trött, hängig, ful och tjock. Alla onyttigheter och alkoholstinna dagar känns, i varje kropp och por. Och syns. Tycker jag i alla fall. Känns som om jag verkligen vill starta ett nytt liv, från noll.
Det går ju inte helt tyvärr. För man kan inte skuffa undan historien och starta från nydukat bord utan man måste bara försöka polera besticken och investera i en ny duk.
Talade nyligen med en god vän, som blivit gravid efter många års försök. Hon bad mig ”skuffa undan de ledsna tankarna” (ungefär så) och fokusera på annat. Hon sade att det funkat för henne, i ett skede då det blev för mycket av allting och de tog en lång paus i behandlingarna. Jag har funderat mycket på det där.
Det funkar nämligen inte för mig. Att skuffa undan de ledsna tankarna. Ja, eller det är väl en definitionsfråga. För jag lever ju, jag jobbar, jag umgås med vänner, jag bjuder hem folk, engagerar mig i saker och ting, är intresserad av världen omkring mig.
Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är ledsen. Jag kan ärligt säga att det inte finns en enda timme då jag inte tänker på hur fel mitt liv känns. Hur olycklig jag är. På vad som fattas oss.
Och det allra sorgligaste är att jag inte tror att det finns en lösning på problemet. Jag kan inte föreställa mig en situation, en händelse, en upplevelse, som skulle göra att jag plötsligt skulle komma till insikt. Om att jag nog kan leva såhär. Utan barn. Utan att få bli mamma.
Och bli lycklig så. Den enda nyckeln till lycka är ett barn, våra egna gener i en ny människa, som är vår.
Det känns lite plumpt på något sätt. Banalt. Är det verkligen livets enda mening att få barn, att få bli mamma? Finns det inget annat? Är jag så svartvit? Tankarna kommer osökt, speciellt då jag tagit del av inlägg hos Tinselflickan och Storken med anledning av Expressen och Mymlan. Där jag på något märkligt sätt upplever att man talar nedlåtande om oss, om mig. (de två sistnämnda, märkväl) Med en antydan om att vi är patetiska, egoistiska, enkelspåriga individer som bara handlar i eget intresse. Ord som rättighet används ofta. Det gör ont att läsa.
Samtidigt blir jag skrämd. Och lite överraskad. Över att känslan, drömmen, längtan, DRIFTEN, är så stark. ”De vill ha barn till varje pris”, stod det någonstans. Som om vi vore ha-galna maktmissbrukare som inte kan tolerera att vissa saker inte kommer till oss. Genom att ”träffa nån av motsatt kön och så har man samlag. Ligger, knullar, har sex, vad man nu vill kalla det. Ibland blir det barn, ibland inte.” (Mymlans ord)
Talar man om rättighet då föräldrar får barn genom sitt första ligg? Hade de verkligen rätt att skapa ett barn? Har de verkligen förutsättningar att ta hand om det här barnet? Så fruktansvärt egoistiskt och oeftertänksamt.
Jag har aldrig upplevt mig själv som en egoistisk människa och jag har aldrig tidigare förstått hur stark önskan kan vara – önskan om att få bli mamma. Jag känner inte alltid riktigt igen mig själv.
Om jag kunde skulle jag ta kål på den känslan och starta mitt liv just nu. Idag. Och leva enligt principen ”det som händer, händer”. Men det går inte. Det är en omöjlighet.
Osökt kommer tanken. Ni som har de här åsikterna, har ni tänkt? Har ni verkligen begrundat, spekulerat, känt efter? För ni har barn, de flesta av er. Barn som kommit till genom att knulla, ha sex eller vad man nu vill kalla det.
Och det är ni som oftast har Åsikterna. Om livets mening, om att man ska acceptera sitt öde, njuta av tvåsamheten eller om man nu nödvändigtvis måste ha barn ska adoptera. För det finns så många föräldralösa, olyckliga barn.
Om man inte kan få barn så är det en mening med det. Punkt. Precis som alla andra människor här i världen förväntas acceptera sitt öde. Om Gud vill. Inshallah.
En evighetsdiskussion som jag kunde fortsätta, men inte ämnar.
Men jag lämnar er med tanken: Tänk bort dina barn. Tänk att de inte funnits, någonsin, ej heller kommer de någonsin att existera. Världen kommer aldrig att se deras ögon eller höra deras röst, lära känna deras personlighet som är en produkt av Dig, Din insats och Din arvsmassa.
Tänk att du sedan ska leva så. Utan detta barn.
Är du snäll och lämnar mig en kommentar efter att du tänkt på den saken. Med råd om hur jag ska vara, hur jag ska tänka och hur jag ska vara glad över det jag har. Och framför allt, hur jag ska sluta upp med att egoistiskt önska mig ett barn, till varje pris.
* ett axplock ur kommentarer som får blodet att koka inom mig:
(diskussionen i kommentarerna på Mymlans inlägg gäller alltså också ensamstående eller lesbiska kvinnor, men själva innehållet i kommentarerna är fruktansvärt skrämmande)
- Jag anser inte att barn är Meningen med livet, även om mina barn har stor plats i mitt liv och det ger mig oerhört mycket att vara mamma.
Jag kan förstår längtan efter egna biologiska barn, men jag undrar också om jag själv inte kunnat fått egna barn, om inte adoption skulle ha varit ett riktigt bra alternativ.
- Kanske barnlösa skulle kunna hjälpas mer till att ta hand om de som inte har några föräldrar eller ett bra liv?
- Men det låter oerhört själviskt att skaffa en unge tex genom insemination med en spermadonator och inte ens ge barnet en chans att få en pappa.
De bara skaffar barn för sin egen skull utan en tanke på barnet. Är man så självisk ska man inte ha barn tycker jag.
- Håller med om att de då kan adoptera istället. Ta hand om ett barn som redan finns och är helt ensamt. Men det är väl något slags ego som står ivägen där.
Jag tror att jag förstår bakgrunden till att vissa människor tror att det BARA är att adoptera istället. Nu, när vi har välsignats med Lilla My, älskar jag henne för att hon är hon. Så är det ju. Och om hon kommit från månen, från Kina eller från min livmoder är fullständigt egalt. Nu. För nu är jag här. Men det är oceaner och eoner från att tänka samma sak om man är där, i barnlösheten. Det är enkelt att säga detta utifrån en mammas utsiktspunkt och tro att det gäller alla människor i alla livssituationer. Här och nu när man är lycklig. Jag tror och vet att jag varit lika lycklig nu med ett adopterat barn. Men vägen hade varit så mycket svårare. Det är ju en lång väg av sorg, som vi vet. Det vet inte människor som inte gått den. Praktiskta människor som tror på enkla och vettiga patentlösningar. De tror att man enkelt skuttar från ena sidan av barnlöshetsträsket till att bli mamma via flygplan utan att gå igenom hela sorgen och livskrisen. Därför kan man vara så generaliserande och så praktisk. De förstår inte att det är en sorg att inte kunna få biologiska barn. En sorg som måste bearbetas och som inte kan tröstas bort. De förstår inte hur djupt driften att fortplanta sig sitter (även om det borde vara logisk med tanke att den faktiskt handlar om människosläktets överlevnad). Att dessutom tycka att man ska ta hand om ett adopterat barn för att vara snäll mot barnet i stället för att bli adoptivmamma för att man själv vill ha barn, det är helt sjukt. Att bli mamma som välgörenhet. Att barnet ska vara något som man förbarmar sig över för att det är synd om det i stället för att betrakta barnet som en gåva, ett mirakel, ett underverk som förunnats en.
Tingeling, så småningom kommer du igenom. Oavsett hur det blir så kommer du att komma igenom och sorgen kommer att minska. Jag önskar att jag kunde göra det enklare på något sätt, lätta din börda lite.
av: Anna den 28 december 2007
, kl. 19:32
Fullständigt ofattbart beklämmande! Jag blir så arg över denna oförståelse som man stöter på i samhället gång på gång. Det som gör mej mest förbannad är att effekten av att uttala sej så är skuldbeläggande. Som att man inte har rätt till sin sorg när man är barnlös. Inte nog med att man ska bära sin sorg. Man ska minsann skämmas för den också. Och så den här idiotiska föreställningen om att adoption löser allt. Visst, jag tror att adoption är fullständigt underbart, men det är en helt annan resa. En väldigt lång resa framförallt.Folk tror att det bara är att bestämma sej för adoption så trillar barnen ner från något land någon månad senare.Beklämmande att folk inte har mera vett.
Stå på dej Tingeling!!
kram
av: Janna den 28 december 2007
, kl. 19:41
Tingeling det här inlägget berör mig väldigt mycket…kan inte skriva något vettigt.
*tårar*
av: Storkenflyger den 28 december 2007
, kl. 20:32
Jag tycker det verkar som om du är mer upprörd över kommentarerna än över det jag skrev.
Observera också att alla som kommenterade inte själva har barn…
av: mymlan den 28 december 2007
, kl. 21:01
En annan sak – du är ganska nedlåtande i din kommentar om människor som blir med barn direkt…
Jag blev gravid när jag var sjutton. Det var inte en ”rättighet”. Precis som att det inte är en ”rättighet” att få friska barn, eller att själv få vara frisk…
Dessutom är barn bara lån. De kan tas ifrån en. De kan dö, vända sig emot en. Man har ett jävligt stort ansvar och får försöka göra sitt bästa den tid man har, man kan inte vänta sig ett skit tillbaks.
JAg har svårt att förstå att folk lägger ner hela sin själ, sina pengar, sin tid och energi på att hamna där, men att jag inte förstår är inte samma sak som att jag ser ner på dem som gör det, eftersom jag inte varit i den sitsen.
av: mymlan den 28 december 2007
, kl. 21:03
”Tänk bort dina barn. Tänk att de inte funnits, någonsin, ej heller kommer de någonsin att existera. Världen kommer aldrig att se deras ögon eller höra deras röst, lära känna deras personlighet som är en produkt av Dig, Din insats och Din arvsmassa.”
Det är ju ungefär som om jag skulle tänka att jag fötts i Afrika eller av andra föräldrar eller något. Människor som finns hos en och erfarenheter man har är svåra att göra sig av med även som tankeexperiment.
Men om jag verkligen försöker tänka att jag aldrig fått något av mina barn, så ser jag ett helt annat liv än det jag lever idag, inte nödvändigtvis sämre.
FÖr jo. JAg hör till dem som tror – observera att jag tror eftersom jag ju inte kan veta – att jag inte hade försökt bli med barn på konstgjord väg, eller adoptera, om jag inte hade kunnat få barn. Jag är nog ganska mycket för att acceptera det liv jag ges, att låta omständigheterna styra och anpassa mig efter dem.
av: mymlan den 28 december 2007
, kl. 21:07
Håller med Storken. Du skriver så att man gråter inombords.
Nej självklart har de [med de åsikterna] inte tänkt och känt det du har.
Att skilja på vad som är rätt för en själv och vad som är rätt för andra är tydligen väldigt svårt.
Att sätta sig in i vad andra har för erfarenhet också. Och att inse att det kanske inte går att förstå en annan människa. Och att man inte bör uttala sig om vad som är rätt när man inte kan det.
Sådana personer kan man helt enkelt bortse ifrån. Strunta i.
/K.
av: Anonymous den 28 december 2007
, kl. 23:52
Mymlan: Du märkte tydligen inte av ironin i mitt inlägg om folk som blir gravida ”vanligt”. Jag tycker snarare att det var DU som talade nedlåtande om folk som INTE lyckas bli gravida på traditionellt sätt. Eller vad säger du om den här meningen: ”Well. Ja. Jag kan tala om hur man gör. Man ser till att träffa nån av motsatt kön och så har man samlag. Ligger, knullar, har sex, vad man nu vill kalla det. Ibland blir det barn, ibland inte.” DET känns lite nedlåtande.
Du skriver att du har svårt att förstå hur folk lägger ner tid och energi på att få barn. Anser du inte att dina barn hade varit värt den insatsen om du INTE blivit gravid huxflux som du blivit?
Mitt förslag att ”tänka bort dina barn” känns väldigt långt från ditt exempel på ”att du hade fötts i Afrika eller av andra föräldrar eller något.” Jag bad dig bara tänka dig in i vad dina barn är värda för dig, hur ditt liv hade sett ut om du INTE hade fått dem. Och därefter klandra oss som lägger ner energi, tid och pengar på att nå våra drömmars mål.
Med din sista mening:
”Jag är nog ganska mycket för att acceptera det liv jag ges, att låta omständigheterna styra och anpassa mig efter dem.”
anser du alltså att man alltid ska anpassa sig efter sitt öde. Otroligt svartvitt tänkt. Gäller samma sak folk som drabbas av sjukdom eller mister ett ben? Ska de bara acceptera det och inte ta emot de lösningar som erbjuds för att leva ett drägligare liv i form av mediciner eller kanske en protes?
Vad gäller adoption anser jag att det är en fantastisk möjlighet och jag har djup respekt för dem som gör det valet. Det jag däremot inte accepterar är att man kör upp det som en universell lösning i ansiktet på folk som kämpar med att bli gravida. Utan att reflektera över allt vad det innebär.
Du skriver: ”Dessutom är barn bara lån. De kan tas ifrån en. De kan dö, vända sig emot en. Man har ett jävligt stort ansvar och får försöka göra sitt bästa den tid man har, man kan inte vänta sig ett skit tillbaks.”
Här upplever jag igen att du sätter dig över mig. Att du undervisar mig om livets sanningar, som jag inte kan veta eftersom jag inte har barn. Och du antyder att att jag inte inser det ansvar det innebär att få barn.
Det här var ett onyanserat svar på dina inlägg, eftersom jag har lite bråttom. Men jag ville skriva nåt. Eftersom jag inte förstår dig. Inte alls.
Tack Anna, Janna och Storken för era fina kommentarer.
av: Tingeling den 29 december 2007
, kl. 10:31
Ting, känner som oftast igen mig i dina tankar, dina inlägg berör mig massvis.
Folk utanför, folk som inte varit inne i barnlöshetsträsket har så svårt att förstå. Ibland glömmer tydligen även de som har varit där men sen fått barn.
Jag hoppas på att 2008 ska bli vårt år. Kram
av: nylsa den 29 december 2007
, kl. 10:34
Mina tankar går i samma banor som dina. Blir så otroligt frustrerad och ledsen över alla s.k. universallösningar av de ”bättre vetande”, som av nån konstig anledning råkar vara de som blivit gravida direkt de börjat försöka, eller i misstag. Slappna av, adoptera, skjut bort tankarna…
En av mina f.d. nära vänner påstod sig veta hur hemskt det känns att vara ofrivilligt barnlös. När jag anförtrodde mej om det jobbiga i att inte ha blivit gravid efter flera års försök med flera hormonbehandlingar, hopplöshet med minus på gravtesten så (hon var gravid) fick jag höra att hon minsann visste vad jag genomled för när de började försöka så lyckades de inte på första försöket och satt där med ett minus. Däremot så gick det på andra försöket. Behöver knappast ange varför det är en f.d. kompis…
av: skärgårdstösen den 29 december 2007
, kl. 11:12
”Du märkte tydligen inte av ironin i mitt inlägg om folk som blir gravida ”vanligt”. Jag tycker snarare att det var DU som talade nedlåtande om folk som INTE lyckas bli gravida på traditionellt sätt.”
Du skrev det ja. Och jag tycker inte jag är mer nedlåtande än du.
Det var ungefär det jag ville säga.
”Eller vad säger du om den här meningen: ”Well. Ja. Jag kan tala om hur man gör. Man ser till att träffa nån av motsatt kön och så har man samlag. Ligger, knullar, har sex, vad man nu vill kalla det. Ibland blir det barn, ibland inte.” DET känns lite nedlåtande.”
Tingeling. Jag tror du missat hela poängen med den meningen. Den handlar om singelkvinnor, fertila sådana. INTE om de som faktiskt inte kan få barn av medicinska skäl.
”Anser du inte att dina barn hade varit värt den insatsen om du INTE blivit gravid huxflux som du blivit?”
Det här är en så utopisk fråga så jag kan knappt svara på den. Mina barn finns. Därför ger jag dem allt. Men innan dom fanns skulle jag inte ha lagt ner den tiden och energin. Människor är olika. Jag dissar inte dig eller andra som lägger ner tid och energi på att få barn, jag skulle inte göra det bara.
”Jag bad dig bara tänka dig in i vad dina barn är värda för dig, hur ditt liv hade sett ut om du INTE hade fått dem. Och därefter klandra oss som lägger ner energi, tid och pengar på att nå våra drömmars mål.”
Jag har inte klandrat er. Visa mig var jag har gjort det?
Det är snarare så att du inte visar minsta förståelse för människor som inte ser barn som något så viktigt som du gör.
Att tänka hur mitt liv skulle sett ut om jag inte fått mina barn är för mig lika svårt som att tänka mig in i att ha blivit född i Afrika, eftersom mina barn har styrt i princip hela mitt liv och alla val jag gjort sedan jag var sjutton år.
Jag tror att mitt liv om jag inte fått barn skulle varit så vitt skilt från det jag lever nu så nej jag kan inte riktigt föreställa mig. Men som jag skrev, när jag försöker, så kan jag se att jag skulle haft ett kanske mycket lyckligare liv…
”Med din sista mening:
”Jag är nog ganska mycket för att acceptera det liv jag ges, att låta omständigheterna styra och anpassa mig efter dem.”
anser du alltså att man alltid ska anpassa sig efter sitt öde. Otroligt svartvitt tänkt. Gäller samma sak folk som drabbas av sjukdom eller mister ett ben? Ska de bara acceptera det och inte ta emot de lösningar som erbjuds för att leva ett drägligare liv i form av mediciner eller kanske en protes?”
Well. Losar man ett ben har man väl inget annat att göra än att acceptera situationen? Blir man sjuk så blir man. Dör någon i ens omgivning måste man gilla läget. Självklart inte utan att försöka hitta verktyg som gör det enklare.
”Vad gäller adoption anser jag att det är en fantastisk möjlighet och jag har djup respekt för dem som gör det valet. Det jag däremot inte accepterar är att man kör upp det som en universell lösning i ansiktet på folk som kämpar med att bli gravida. Utan att reflektera över allt vad det innebär.”
Själv så har jag inte skrivit en rad om att jag anser att adoption skulle vara bättre än något annat…
”Du skriver: ”Dessutom är barn bara lån. De kan tas ifrån en. De kan dö, vända sig emot en. Man har ett jävligt stort ansvar och får försöka göra sitt bästa den tid man har, man kan inte vänta sig ett skit tillbaks.”
Här upplever jag igen att du sätter dig över mig. Att du undervisar mig om livets sanningar, som jag inte kan veta eftersom jag inte har barn. Och du antyder att att jag inte inser det ansvar det innebär att få barn.”
Möjligt. Men du och dina väninnor sätter er lika mycket över mig i så fall, som skriver mig på näsan att jag minsann inte kan förstå hur ni har det.
Jag är inte särskilt nyanserad heller, men ville ändå svara.
Sen kan man väl konstatera bara att man inte kan förvänta sig att folk ska FÖRSTÅ saker som de inte själva varit med om. Däremot kan man ju försöka acceptera att människor inte tänker som en själv.
Jag förstår att längtan efter ett barn kan uppta hela ens liv, även om jag inte förstår riktigt hur. Även om jag inte helt kan sätta mig in i den känslan.
av: mymlan den 29 december 2007
, kl. 12:58
Tingeling, ännu en stor kram till dig.
Och Mymlan, jag får känslan av att du bara är ute efter att provocera. Du har ingen respekt för hur känsliga dessa frågor är om man är mitt uppe i barnlöshetsstormen, vilket jag tycker är ganska fult.
av: Anna den 29 december 2007
, kl. 15:42
Mymlan – jag förstår inte riktigt varför du ger dig in i den här diskussionen och skriver saker som ”jag tycker inte jag är mer nedlåtande än du”. Varför sparka på den som ligger? Varför vara nedlåtande över huvudtaget, som du var, från första början. Jag ironiserade och vände på steken bara.
Det finns en massa utopistiska frågor, men det hindrar inte från att tänka på saken. Du skriver att ”innan mina barn fanns skulle jag inte ha lagt ner den tiden och energin på att få dem”. Jag fattar ingenting. Hur kan du säga så? Förklara dig lite. Du skriver att dina barn har styrt i princip hela ditt liv och alla val du gjort. Hur kan du då låta bli att förstå människor som som lägger ner tid, energi och pengar på att få det, som är så stort som du förklarar? Jag tror att du inte ens försökt, det är den enda förklaring jag kan komma på.
Angående att du kanske skulle haft ett mycket lyckligare liv om du inte fått ditt barn så tänker jag inte uttala mig. Annat än att jag hoppas dina barn aldrig, aldrig kommer att få höra dig säga de orden.
I övrigt håller jag med Anna, du verkar enbart vara ute efter att provocera.
Hur kan man annars tolka den här meningen:
”Well. Losar man ett ben har man väl inget annat att göra än att acceptera situationen? Blir man sjuk så blir man. Dör någon i ens omgivning måste man gilla läget. Självklart inte utan att försöka hitta verktyg som gör det enklare.”
Så talar endast en människa som har bristande empatiförmåga och som dessutom sällan ställts inför svåra val i sitt liv.
Du är en jävligt lyckligt lottad människa som tyvärr inte förstår att uppskatta den lyckan du skänkts. Ledsamt. Verkligen.
av: Tingeling den 29 december 2007
, kl. 15:59
Tingeling – som alltid nyanserad och empatisk. Du vet att jag tänker som du gör. Du är en ovanligt klok människa. Tyvärr kan man inte förvänta sig att alla ska vara lika empatiska som du, även om världen helt klart skulle vara bättre då.
Livet är så fruktansvärt orättvist som ibland ger gåvor till dem som inte förtjänar eller kan ta emot dem och vårda dem och låter andra vara utan – trots att de skulle vårda gåvan så fantastiskt fint. Det gör mig ont.
Många kramar och ett riktigt gott nytt år önskar jag dig – och hoppas av hela mitt hjärta att det ska bära med sig den glädje som du inte har förunnats detta år.
av: Ribbolita den 29 december 2007
, kl. 16:26
Men du Mymlan, Anna Bäsén, vars artikel du länkar från dig – skrev inte om singlar annat än i en bisats, utan om att man väntar för länge för kroppen och att andelen ofrivilligt barnlösa par därför ökar, samt om IVF etc. Därför är det nog ingen som fattar att du specifikt skriver om singlar. För det behöver man skriva vad man skriver om annat än i en slutmening. Nämligen. Givetvis borde jag kommentera det hos dig – men det är här du kommenterar att vi andra borde fatta att det bara handlar om singlar.
Ting> Jag tror inte att det kommer att bli begripligt vilken smärta minusen innebär för någon som inte vandrar runt i ett eget barnlöshetsträsk, eller för den som inte hann fundera över hur livet skulle bli innan barnen kom. Som kan fråga sig om livet skulle vara mer fantastiskt utan barnen. Mitt liv skulle inte vara mer fantastiskt, jag skulle stanna här. Fundera, drömma och förbanna… Mitt barn kan bli ett monster, men om jag inte får något barn kommer jag stanna här.
av: KaKi den 29 december 2007
, kl. 18:41
Men oj. Först vill jag säga att Anna Bäséns krönika var en kommentar till en artikel om singelkvinnor som ville ha insemination.
Sen vill jag säga att jag förstår den lycka som getts mig. Jag är tacksam och känner mig rik för att jag har tre jättefina fantastiska barn. Jag älskar dem över allt och ger dem allt. Faktiskt allt. Jag har i perioder slutat existera som egen person för att ta hand om och försvara mina barn.
Men det är inte bara fantsiskt och lyckligt och härligt att ha barn. Det finns en baksida (som det är väldigt tabu att prata om). Jag ska inte gå mer in på dem här.
(men det är otroligt vanligt att folk som får barn frågar varför ingen berättade det och det och det, om baksidorna…)
Det är ju så att om man har en åsikt om något och uttalar den så riskerar man alltid att såra någon.
Tingeling – du säger att jag sparkar på någon som redan ligger. Om du kände mig och visste hur mitt liv ser ut tror jag inte du skulle uttala dig på det sättet. Faktiskt. Jag ligger så jävla platt som få.
Och jag sparkar inte på dig.
Jag måste än en gång få säga att det jag reagerade över när jag skrev mitt inlägg var att FERTILA SINGELKVINNOR ska få rätt att inseminiera.
That’s all.
Att jag då måste försvara en massa andra värderingar , eller att människor skriver kommentarer i min blogg som flyttar sig från ämnet, det är en annan sak.
(jag har vänner som har adopterat, som har fått barn med hjälp av IVF och äggdonation och jag är så jävla lycklig för deras skull och har stöttat dem fullt ut.)
Härmed lämnar jag diskussionen, som aldrig handlade om er som inte kan få barn av medicinska skäl.
av: mymlan den 29 december 2007
, kl. 22:29
Vet inte om mitt inlägg passar in i den här länken. Men vill bara säga att som en som köat länge så anser jag aedoption vara en oerhört egoistisk handling. Någo som helst illusioner om att hjälper ett barn i nöd har jag inte. Och helt ensam är inte ett barn på barnhemmet, de har en grupp som de hör till. Att man ansöker om just det barnet/eller rättare sagt att besked ges, betyder att de rycks från allt som är bekant och blir placeradi en helt obekant famn. Att man sedan i framtiden troligen rent ekonomiskt och känslomässigt kan ge det barnet en bra uppväxt gör det inte mer rättvist ur barnets synvinkel.
Och dessutom, varför skulle inte en singelkvinna få inseminara sig. Är en vodkastinn kväll på krogen med baktankar något annorlunda? Fullt lika medveten handling.
av: bonnie den 30 december 2007
, kl. 7:03
Antar att jag också borde lämna den här diskussionen.
Några korta kommentarer innan dess dock. Jag är glad över att du, Mymlan, skriver att du känner dig rik och tacksam över den lyckan du givits i form av tre friska barn.
Lite svårt har jag ändå fortfarande att förstå att man, om man känner så, kan skriva som du skrev i ett tidigare inlägg. Men ok. Fine.
Sedan måste jag bara fråga varför så många (med barn) känner sig manade att berätta för oss barnlösa att det ”inte bara fantastiskt och lyckligt och härligt att ha barn. Det finns en baksida.”
Åter får jag känslan av att ni framställer oss som längtar efter barn som mindre vetande, lite korkade individer, som tror att ett barn är lösningen på alla våra problem, som om det vore en hundvalp som man bara matar och får kärlek av.
Vad är det som säger att vi inte inser vad det innebär att ha barn och ÄNDÅ vill ha dem, med allt vad det innebär av vaknätter, snor, spyor och bajs. Ska vetskapen om att det faktiskt ”är jobbigt också” ta bort vår längtan på något sätt? Borde vi förstå vårt eget bästa och helt enkelt sluta längta eftersom det faktiskt inte bara är fantastiskt?
Förstår inte vad det argumentet gör i den här diskussionen över huvudtaget, faktiskt.
Vad gäller att sparka den som ligger, så förstår jag inte heller vad du menar. Jag har ingen aning om din historia, eftersom du inte berättat. För att jag ska förstå måste du upplysa mig. Min historia, vilken bidrar till mina åsikter, finns att läsa i min blogg. Svart på vitt.
Avslutningsvis är jag av fullständigt annan åsikt än du om att fertila singelkvinnor och insemination, vilket du motsätter dig.
Jag måste än en gång få säga att det jag reagerade över när jag skrev mitt inlägg var att FERTILA SINGELKVINNOR ska få rätt att inseminiera.
Jag kan heller inte förstå varför man inte vill acceptera det om man, som du skriver, har vänner som fått barn genom IVF eller adopterat.
Men du ser en klar skillnad, det märker jag ju. Låt oss inte gå in på det på nytt, det var ju det där med barnets rättighet till pappa osv. *suck*
Du hade ju dessutom förklarat diskussionen avslutad.
av: Tingeling den 30 december 2007
, kl. 8:39
Tingeling – jag kan tyvärr inte berätta hela min historia i min blogg eller här, eftersom det skulle lämna ut saker om mina barn eller saker som mina barn skulle kunna bli lidande över.
Jag tror inte att du eller dina väninnor är mindre vetande. (ni däremot anser ju mig mindre vetande bara för att jag inte vet hur det känns att få mens närman inget hellre vill än vara gravid)
Men nä. Jag vill inte bråka. Jag har ingen anledning till det.
Delar av min historia återfinns i min blogg. Inte minst i länkarna längst upp till höger. Det som inte står där kan inte berättas offentligt.
av: mymlan den 30 december 2007
, kl. 12:24
Efter att ha försökt läsa ikapp allt om dessa inlägg och kommentarer om östermalmsbor som gör karriär och sedan ”helt plötsligt” upptäcker att de inte kan få barn, känner jag att jag måste säga några ord.
Tingeling, du är klok, har många bra tankar och sätter många av mina tankar på pränt. Tack för att du orkar och för att du gör det!
Jag känner att jag blir väldigt träffad och illa berörd av tankarna, och det kanske är jag som är överkänslig och att det faktiskt inte handlar om mig. Men till viss del gör det det. Jag är nämligen ett undantag. Bor i en förort till stockholm, har inte gjort mer karriär än nån annan, jag har dessutom lyckats få ett barn på naturlig väg. Vi ville ha fler barn, vårt barn önskar syskon och de hittar inga fel på oss. Efter 6 års försök har vi fortfarande inte lyckas. Hmmm…vilket fack hamnar då jag i? Jag har inte passerat 35, bor inte på östermalm och jag är inte ensamstående som önskar insemination. Hamnar jag utanför kategorin eftersom jag inte har några medicinska skäl till barnlöshet. Jag får ingen hjälp från landstinget eftersom vi har ett barn, utan jag måste byta partner för att få hjälp via dem. M a o bekostar vi själva behandlingen, vilket har tagit några år att spara ihop och att ta beslutet att satsa dessa pengar.
Och eftersom jag har barn är jag fullt medveten om att man ibland undrar vad man gett sig in i, men självklart är de tankar av övergående natur. Jag är helt säker på att alla vi inom ivf-, insemination eller hormonbehandlings”gruppen” vet och förstår att barn inte är lösningen på alla problem, att det inte bara är enkelt, gulligt och rosenrött utan att det kan vara ett rent helvete emellanåt. Men, vem fan ska döma att någon vill skaffa barn?
Det är varje människas beslut att fatta hur man vill leva. Som ensam, som par, med barn, utan barn. Men låt varje individ bestämma själv, och acceptera att andra tänker annorlunda. Jag kan villigt erkänna att jag ibland får hugg i hjärtat av att se små nyfödda bebisar, att vänner runt omkring mig bara lyckas direkt. MEN jag missunnar ingen barn, jag dömer inte dem för att de skaffar fler. Så snälla, döm inte oss som gör allt som står i vår makt för att få barn. Var tacksamma för att ni inte behöver gå igenom den här resan, för den är inte så himla kul alla gånger.
Jag å andra sidan är tacksam för mitt barn, tacksam för att jag är frisk, har vänner och familj som stöttar. Det säger jag mig själv ofta, och jag hoppas att alla ni som kan skaffa barn själva är tacksamma, och att ni kan vara lite ödmjuka mot oss. Jag har bekanta som har förlorat barn, som är sjuka själva så självklart finns det olika definitioner på vad som är viktigt och vad som är lycka. Det finns alltid olika önskningar om vad som är bäst för en själv. Låt var och en behålla sin önskan utan att racka ner på nån annan…
av: Zelda den 30 december 2007
, kl. 14:03
zelda – Jag kan inte få fler barn. Ska vi då ställa oss frågan om det är mindre synd om mig som har tre, än om dig som har ett?
Jag anser inte att man kan jämföra så…
av: mymlan den 30 december 2007
, kl. 15:34
Mymlan,
Vad jag tror att alla har försökt förklara är att det är en SORG att inte kunna få biologiska barn om man vill ha det. Det är kanske också någonting som är svårt att förstå om man inte själv varit i den situationen.
Nu har jag, efter mycket kämpande, ett barn via IVF. Om vi inte kommer att lyckas ge henne ett syskon så kommer vi att vara väldigt ledsna över det. Men det kommer inte att vara i närheten av hur det var innan hon kom.
Att jämföra vem det är mest synd om känns helt onödigt och det är inte någonting som någon här är intresserad av att göra. Det är dina uttalanden om att du inte kan förstå hur man kan satsa så mycket för att få barn som vi känner oss träffade av. Tro mig, det är ingen här som är född med en barnlöshetsidentitet. Det är ingen här som när vi var barn tänkte att när jag blir stor så ska jag satsa all min tid och mina pengar på att få barn. Och jag tror nog att alla här faktiskt någon gång har blivit överraskade av hur stark driften att fortplanta sig faktiskt är. Att man blir förvånad över hur ens liv plötsligt blir, någonting man inte kunnat föreställa sig innan. Därför känns tvärsäkra påståenden från en trebarnsmamma kanske som ett påhopp.
Ingen här vill förminska att det finns andra sorger och andra svårigheter i livet. Men, denna diskussion gäller ofrivillig barnlöshet. Att legitimera att man faktiskt har rätt att sörja och få förståelse för det.
av: Anna den 30 december 2007
, kl. 16:47
Jag försökte med mitt inlägg bara säga att det inte går att värdera sorg, längtan, önskan osv. Alla har vi olika önskningar, och jag har inte alls sagt att det är mer synd om mig som bara har ett än för dig mymlan som har tre. Inte heller att den som inte har några barn alls är den mest olycklige. Det här är ingen tävling om vem det är mest synd om.
Jag vill bara att vi ska respektera varandra och varandras problem. Om vi har problem att få barn önskar jag att folk kunde respektera vår önskan om att få fler barn och inte säga att det är ett överklassproblem där vi får skylla oss själva. Vi är många som inte kan få barn av flera orsaker både medicinska och oförklarliga.
Låt oss behålla vår önskan och inte göra det till nån tävling i livsspelet.
Och mymlan, önskar du dig fler barn men inte kan få det, så tror jag du förstår vår sorg, och du har hela mitt medlidande för den sorgen.
av: Zelda den 30 december 2007
, kl. 17:13
Alltså. Jag fattar att det är en sorg att inte kunna få egna barn. Jag är fullt införstådd med det, och har aldrig ever någonsin ifrågasatt er sorg…
Det där om tre/ett barn var bara en retorisk fråga. Någon kanske förstod vad jag ville säga med det.
av: mymlan den 31 december 2007
, kl. 1:31
Mymlan – vad gäller förståelse så tror jag att du lämnat dina kommentarer på fel blogg..
Gott Nytt År.
av: Tingeling den 31 december 2007
, kl. 6:36
Jag skulle vilja lägga till att nej – den som inte gått igenom ofrivillig barnlöshet (i ett läge då man verkligen vill ha ett barn) har inte nån jäklans aning om vad det handlar om. Där är alla ”mindre vetande” än vi som gått/går igenom det.
Jag tänkte mycket som Mymlan innan vi insåg att ”barnaskaffandet” inte skulle funka så bra. Jag skäms över de tankar jag hade då – jag skäms över att ha satt mig över andras sorg och känslor och trott mig veta bättre. För jag hade ingen aning.
Underbara Ting och alla ni andra ofrivilligt barnlösa (med eller utan barn) ta hand om er. Ha ett riktigt gott nytt år!
av: Åsa den 31 december 2007
, kl. 9:37
Tingeling. Du ifrågasätter varför jag ”ger mig in i diskussionen” här.
Du länkade till mig. Använde ett nilägg skrivet av mig som utgångspunkt för en diskussion. Och dessutom utifrån att jag skulle skrivit saker om ofrivillig barnlöshet, vilket jag inte ens hade gjort. Jag utmålades här och i ett par andra bloggar som en oempatisk dum människa.
Och så frågar du varför jag ger mig in i diskussionen?
Och nej. Jag vet inte hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. Precis som att jag har varit med om saker och bär på sorger som förmodligen ingen av er kan sätta sig in i. Det är inte det diskussionen handlar om. (inte den ursprungliga i min blogg som ni alla hänvisar till)
Jag tänker lämna den nu. För ni har i förväg bestämt er för att jag är något/tycker saker som gör att ni inte hör vad jag säger.
Men gott nytt år på er.
av: mymlan den 31 december 2007
, kl. 13:27