Det är något med Trygge Läkaren som gör att jag genast jag hör hans röst känner att det här nog ska ordna sig. När han ringde började han med att önska mig ett Gott Nytt År och konstaterade att ”det här året kommer att bli mycket bättre än det förra”. Han är bäst. Bästbästbäst.

Nästa fredag ska vi ses och han ska kolla hur mina folliklar vuxit till sig med Clomifen samt hur slemhinnan ser ut. Sedan blir det väl good old Pregnyl igen och lite hederligt sex.

Idag kröp sig tanken på, för första gången på länge, länge.

Tanken på att jag kanskekanske skulle känna mig färdig för ett försök till. En femte IVF. Det kändes konstigt, för jag har inte vågat ta tanken till mig tidigare. Men så kom den och jag vågade ta emot den. Tänk om? Tänk om vi skulle våga prova på nytt? Släppa alla rädslor och bara ta steget ut i det okända, sätta våra känslor och vårt förnuft på spel igen.

Men steget från den här tanken till förverkligande är långt. Hur långt vet jag inte. Men jag känner att jag kanskekanske vill.

Även om jag är livrädd.

Jag måste prata med Trygge Läkaren om det. För han ger mig mod.