Jag, precis som en stor del av landets befolkning, beslöt mig efter julens hetsätande och okontrollerade ”stoppa-i-mig-precis-vad-jag-vill”- konsumtionsfest att nu var det stopp.
Det nya livet började inte genast den 1 januari, men strax därpå.
Jag är en väldigt målmedveten person. När det är något jag bestämt mig för så är jag kompromisslös. Jag prutar inte på någonting och är omöjlig att diskutera med. Det ska vara precis som jag bestämt mig.
Så även i detta fall.
Jag har levt vansinnigt hälsosamt sedan dess. Jag äter Viktväktar-lätt, det är gröt, soppor, grönsaker, fullkornsbröd, frukter, magert kött och fisk som gäller. Jag sportar mer än någonsin, dansar en gång i veckan, tränar en gång i veckan, går på raska stavgångspromenader minst 2 gånger i veckan. Sover mycket, äter vitaminer, väldigt lite alkohol.
Jag är inte överviktig på något sätt, inte ens knubbig eller sött korpulent. I andra människors ögon är jag nog slank och i god trim. Men det är ju min känsla som räknas, min upplevelse om mig själv. Och jag är långt ifrån nöjd. Min före detta platta mage sväller ut över alla proportioner och låren är allt annat än fasta. Jag känner mig osund, kläderna känns för små, inget sitter bra – ja, inte som jag vill helt enkelt.
MEN. Extrakilona är orubbliga. Dom sitter där dom sitter. Som cement. Under den här slaviska tiden då jag verkligen varit noga med vad jag satt i mig har jag gått ner 1,3 kg. Ynkligt!!
Förutom att jag är envis så är jag också fruktansvärt otålig.
Jag vill se resultat snabbt, jag har korta nerver och verkligen inte sinne att ”gå långsamt framåt”. Så det här är påfrestande.
Jag vet – ju längre det tar, desto mer sannolikt är det att resultatet är bestående. Men ändå.. Hallå!! Lite raskare kunde det väl gå.
Suck och stön.
Tror jag ska köra i mig en saftig apelsin. Yammi. Not.
Ett halvt kilo i veckan är en ganska bra takt att gå ner i vikt. Går man ner mer än så är det oftast bara vatten och nedbrutna muskler man blivit av med.
Ska viktnedgången vara bestående är det nog bra om du kan släppa lite på pedanteriet och försöka hitta ett sätt att förhålla dig till mat och motion på som du kan leva på resten av livet.
Fast jag förstår precis vad du menar. Jag är precis som du och har superkaraktär när jag bestämt mig för något. Och då är det svårt att göra något på halvfart.
av: Bridz den 31 januari 2008
, kl. 13:03
Ja Kattmamman, precis så är det. Jag vet ju det med mitt förnuft men otåligheten vill ta över. Jag är, förutom pedant och otålig, en äkta periodare, dvs antingen äter jag helhjärtat och struntar i ”dieten” eller så kör jag stenhård linje. Jag vet att ett mellanting vore det sundaste, men det är svårt att ändra på ett inrutat mönster och ett personlighetsdrag.
Jag är rädd att tappa motivationen och ramla in i perioden av ”skitsamma”, för gud vet när jag igen hittar tråden att ta itu med extrakilona.
Jag jobbar vidare. Så länge det står stilla eller går ens lite nedåt ska man ju vara nöjd. Dessutom försöker jag faktiskt strunta i vågen och istället känna efter på kläderna.
av: Tingeling den 31 januari 2008
, kl. 13:17
Du får gärna smitta mig lite med ditt ”pedanteri”. Jag har allt annat än god karaktär och skulle väl vara rund som ett hus om det inte vore för att äter hyfsat medvetet. Att jag lyckades sluta röka och snusa förblir en gåta
av: solkatten den 31 januari 2008
, kl. 13:53
Solkatten – betydligt duktigare att klara av det än att äta hälsosamt, tycker jag. Jag skulle gärna ta lite av din viljekraft i den frågan för DET är min eviga akilleshäl – cigaretterna..
av: Tingeling den 31 januari 2008
, kl. 14:07
Inte för att jag vill låta helt jädra praktig, MEN 1,3 kilo på en kropp som inte har antydan till lite övervikt är ju jättebra! Räkna ut din viktminskning procentuellt istället för i kilo. Eller så mäter du dina framgångar. Lycka till med ditt hälsosamma nya liv
av: 74mariachi den 31 januari 2008
, kl. 15:59
Sku verkligen behöva lite av det där. Kilona är alltför många. Men o du int hadd nå från förr så är det verkligt bra resultat.
av: bonnie den 31 januari 2008
, kl. 18:13
Håller med Mariachi! 1,3 kg är väl jättebra! Skulle gärna ha lyckats med det själv, men än så länge blir det en del ”unna-sig-lite-gott”-kvällar, och ”kanske man ska unna sig ett glas vin, snart kanske man inte får dricka vin” (tänk vad man lurar sig själv
Jag brukar vara som du, antingen superduktig med både mat o träning, eller så ytterligheten åt andra hållet, dvs ingen träning, det är kört ändå så jag käkar skitmat också… Dubbel effekt åt båda håll m a o. Ska ta tag i mig själv med, men har sagt att jag väntar till våra ivf-försök är avklarade. Har ju 2 kvar… sen blir det Beach 2008 för hela slanten!
Och, av erfarenhet vet jag att de där sista grammen är de svåraste…var glad för den nedgång du haft, det kommer att gå åt rätt håll! Låt det bara gå långsamt!
Trevlig helg, kram
av: Zelda den 01 februari 2008
, kl. 8:51
Jag säger bara: GI !! Jag har själv heller aldrig varit knubbig eller överviktig, men i våras var jag så trött på den där valken på magen och de dallriga låren. Då vägde jag 62kg och jag är 1,71 m lång. Jag köpte Gi i praktiken av Ola Lauritzon och satte igång. På två veckor gick jag ner 2 kilo. Där stagnerade det ett tag, men ca en månad senare gick jag ner ytterligare 3 kg till 57 kilo! Nu ligger jag på 58 kilo och har lyckats hålla det bra i mer än ett halvår.
Jag tror att för kvinnor i vår situation som inte är överviktiga men som vill få bort ett par kilon, så är det supersvårt att göra det med gammaldags viktväktardiet. Killar däremot har ju lättare att ombilda fett till muskler och behöver inte kämpa så hårt, och inte heller överviktiga där det finns mycket att ”ta” av. GI-dieten fungerar däremot alldeles utmärkt i vår situation, eftersom den dieten bygger på att kroppen förbränner fett när det inte finns några kolhydrater att ta av.
Köp boken, försök i två veckor och du kommer förstå vad jag menar!
av: Terese den 01 februari 2008
, kl. 14:36
Terese – jag vet!! Jag har provat på GI-metoden tidigare och resultaten var otroligt bra! Det enda negativa med det var att jag tröttnade fort och hade svårt att hitta alternativ, så jag slutade ”av lathet”. Jag hade hoppats på att genom vanlig VV-taktik slippa av med mina några extra kilon, men det är verkligen trögt.
Ska surfa lite om GI igen och se om jag hittar ny motivation för du har rätt i att det ger resultat!
av: Tingeling den 01 februari 2008
, kl. 15:10