Först av allt – TACK för ert stöd och era kommentarer. De betyder faktiskt mer än ni kan tro. De kan inte ändra på verkligheten, men de ger stöd. Jag känner att det finns så många som verkligen önskar oss allt gott och för det är jag lyckligt lottad och inser att jag inte är ensam i det här.

Det blev ingen återföring. Alla våra befruktade ägg slutade dela sig, ett efter ett och idag på morgonen fanns ett enda litet kvar, vilket var 1 dygn efter i tidtabellen och endast 3-celligt. Biologen väckte mig tidigt med ett samtal där hon sade att de vill vänta några timmar till för att se om det, mot förmodan, skulle knata sig vidare. 1 1/2 timme innan min bokade tid för återföring ringde Trygge och bekräftade det vi redan visste. 3-cellingen hade stagnerat. Han överlät naturligtvis det slutliga beslutet till oss, men sade att han vill vara ärlig och att chansen till graviditet med ett sådant ägg är så gott som obefintlig.

Vi hade diskuterat scenariot redan kvällen innan och varit eniga om beslutet. Vi vill inte återföra ett ägg utan chans till graviditet. Det känns omänskligt, ohyggligt och helt enkelt för tungt för oss att klara av.

Därmed är vår IVF-saga all. Efter 8 kurer av Clomifen (varav 3 med sprutstimulering), 3 inseminationer och 5 fullföljda IVF-försök inser vi oss besegrade. Det är slut nu. Aldrigaldrig mer. Jag antar att jag omedvetet har gjort en del av sorgearbetet under processen, men inser också att det finns oändligt mycket kvar att göra. Sorgen kommer antagligen aldrig att försvinna, men den kanske blir mer avlägsen. Vi kommer att bli påminda ofta, ofta. I form av graviditetsbesked, runda magar, nyfödda bebisar, större barn. På arbetsplatser, på fritiden, på semesterresor. Via TV, tidningar och radio.

Jag känner mig faktiskt lättad. Mitt i allihop känner jag en ny lättnad, som om något väldigt, väldigt tungt har lyfts ifrån mina axlar. Vi behöver inte längre ta beslut, räkna ut dagar, planera, grubbla, tacka nej, känna oss knepiga, spara pengar till behandlingar. Vi kan faktiskt börja leva som andra människor gör. Vi kan börja se på varandra med andra ögon och jag önskar av hela mitt hjärta att den nya synen ska vara bra och stark. För det är onödigt att sticka under stol med att det här har slitit på oss som par, väldigt mycket.

Vi måste prata, prata, prata. Närma oss varandra. Och faktum är att jag känner att vi redan igår och idag har gjort det, mer än vi gjort på många år. Äntligen fick jag se honom gråta, ordentligt, äntligen fick jag känna att vi grät tillsammans, inte emot varandra. Äntligen var vi ett team i sorgen, inte individer. Jag är tacksam för det.

Trygge sade att det viktigaste nu är att vi ska stöda varandra. Han upprepade det många gånger. Stöd varandra och känn på livet, sa han. Gråten stockade sig i halsen på mig. Vi ska stöda varandra, vi måste göra det.

Tack. För att det är sommar. För att vi har ett nytt hem som kräver vår energi och uppmärksamhet. För att vi ska få vår hund. För att vi har varandra. För att det här är slut nu.