Ibland känner jag mig snuvad på livet.

Även om den dagen skulle komma, att vi har ett eget barn – biologiskt eller adopterat, så är allting förändrat. Oåterkalleligt förändrat. Jag är förändrad, vi är förändrade. Jag tvivlar på att normala, fertila kvinnor och män någonsin reflekterar över hur mycket i vårt samhälle som handlar om barn och familj.

Ställ frågan ”Vad önskar du dig av ditt liv” av vilken ung människa som helst och familj och barn kommer garanterat bland topp-tre. Oftast som nummer ett. Det är det som hela vårt samhälle är uppbyggt kring, att föröka oss, föra våra gener vidare, bli en del av en helhet. Det som är så naturligt och fullständigt självklart för de flesta är en ouppnåelig dröm för oss.

Jag känner mig ofta ledsen på att jag blivit så färgad – nej, svärtad av alla våra erfarenheter. Besviken på att jag aldrig kommer att kunna reagera problemfritt, smidigt och naturligt i vissa situationer. Häromdagen sprang jag på en bekant på ett varuhus. Vi hade inte träffats på flera år. Inom en minut var vi inne på hennes barn, hennes mammaledighet och deras dagis och vardag. Idag klarar jag av situationer som denna utan att bryta ihop, få andnöd eller bli illröd i ansiktet. Men jag är långt ifrån bekväm med det. Det här är något som jag tror att aldrig kommer att förändras.

Jag är avundsjuk på människor som glättigt och naturligt kan föra sig i dylika diskussioner. Som nyfiket och okomplicerat kan fråga, berätta och diskutera. Som inte har en historia som tynger i ryggsäcken. Jag blir alltid en knut i någon form, nuförtiden syns eller märks det kanske inte lika bra men likväl – jag vill bort, jag ogillar läget.

Jag är avundsjuk på människor som älskar att hälsa på vänner på BB, köpa presenter och kort åt nyfödda, se fram emot barnkalas och intressera sig för allt som är barnrelaterat.

Jag vill också vara en sådan. Vetskapen om att jag aldrig kommer att bli det gör ont. Jag är för evigt annorlunda, för evigt utstängd från en hemlig gemenskap som bara föräldrar kan ha. Jag känner inte igen mig själv i min bitterhet och styvhet. Jag är egentligen inte sådan. Eller – jag skulle inte ha varit sådan, om inte livet blivit som det blev.

Jag kan medge att jag blivit cynisk och lite hånfull. Jag har svårt med ytligheter, självklarheter och förutsägbart trams-umgänge. Jag föraktar folk som inte tar vara på sin lycka, som pratar om livets mirakel som självklarheter, som klagar på petitesser i sin lycka. Jag är allergisk mot fördomar i all form. Sexism, rasism, förtryck. Ändå inser jag att jag själv är fördomsfull. Jag är kritisk mot hoppsan-jag-blev-gravid mammor, jag kanske stjäl deras rätt att vara lyckliga ibland. Tänker fula tankar, att de inte förtjänat det, att de inte förstår.

Kort sagt. Jag är förändrad. Längs åren har jag blivit en annan människa. Den gamla Ting finns inte längre, kommer aldrig mer att finnas. Vissa egenskaper hos mitt gamla jag saknar jag inte, andra skulle jag göra vad som helst för att återfå. Till dem hör den blåögda, positiva naitiviteten. Inställningen ”allt kommer att ordna sig”. Den har jag inte längre. Alls.