Scen från morgonbussen:
Mamma stiger på med barnvagn och 2 barn, ett i 2-års åldern, ett aningen äldre. Hennes blick är skärrad, barnen tjuter i kapp, hamrar på allt de når, snörvlar och hostar, ser trötta ut.
Under de 20 minuter de åker med upprepar mamman gång på gång: ”Vilken hemsk morgon, vilken otroligt, otroligt jobbig och galen morgon.” Och suckar, uppgivet och irriterat. Barnen blir ledsnare för varje gång hon säger det, snörvlar högljutt och utmanar henne ännu mer. Sliter i hennes ärm, kastar saker på golvet. Ibland lägger hon till i sin klagosång: ”Titta på himlen, gud vad deprimerande mörk. Fy, vad jobbigt. ” Barnen tittar upp mot himlen och tjuter ännu mer.
Hon hade säkert en pissdålig morgon. Men ändå. De är ju bara barn. Varför smitta dem med allt det negativa man har?
Jag blev själv nedslagen och deppig. Och jag är vuxen och kan sålla litegrann, låta bli att påverkas. Men de?
Jag ser ofta liknande scener, och blir lika beklämd som du. Och undrar med skräck i hjärtat, gör jag likadant utan att märka det själv? För jag är nästan säker på att mamman du såg inte tänkte på vad hon gjorde. Hon lät munnen gå och ventilerade sin frustration och såg överhuvudtaget inte hur det påverkade hennes barn.
Häromveckan såg jag en mamma på tunnelbanan. Hon skällde på sin son en lång stund så att det ekade och folk vände sig om. Ja, han var skitjobbig, det tyckte även jag. Men hon gick definitivt över gränsen. Antagligen tyckte hon själv att hon var duktig på att sätta gränser, stödd av Supernanny och liknande hemskheter.
av: Helga den 19 september 2008
, kl. 6:51
Det var ju uppenbarligen ungarna som gjorde morgonen jobbig för henne. Men med sådana ouppfostrade ungar får hon skylla sig själv. Synd att alla andra får lida bara.
av: Nora den 19 september 2008
, kl. 7:44