Häromdagen stötte jag på ovannämnda uttryck. Pergoträsket.
Då undrar jag osökt – vad i h*te är det? Är det inte att överdramatisera lite? Eller är jag bara en bitter, ärrad IVF-veteran som överreagerar? Pergoträsket.. Jag säger då det..
Häromdagen stötte jag på ovannämnda uttryck. Pergoträsket.
Då undrar jag osökt – vad i h*te är det? Är det inte att överdramatisera lite? Eller är jag bara en bitter, ärrad IVF-veteran som överreagerar? Pergoträsket.. Jag säger då det..
Postat i Okategoriserade
Nu har ju jag bara gjort en ivf, än så länge lyckad dessutom. Men jag har däremot gjort 7 perogförsök. Jag kan säga att fysiskt var ivf-en ingen match, jag kan göra om den imorn igen. Men mentalt är det jobbigt. För mig var dock Pergoförsöken nästan likadan som ivf-jobbigheten, det enda som skiljer är ju att man vet att det ligger i embryo där inne efter en ivf. Och har man inte gjort ivf så har man ju inget att jämföra med. Det var otroligt jobbigt med Pergo för mig, jag blev djupt deprimerad och tänkte hemska, mörka tankar. Jag vill aldrig mer uppleva det.
Jag tycker dessutom att det är lite orättvist att jämföra olycka och längtan. Det är otroligt ledsamt att en del kanske aldrig lyckas bli gravida, men hur kan man jämföra sorg på det sättet? Innan jag hade gjort ivf kände jag ofta att jag inte var tillräckligt barnlös (eller flerbarnslös i mitt fall) för att få längta, oroa mig och må dåligt. Jag menar, Pergo var ju ingen match… eller? Alla är vi ju olika och för min del gör jag hellre en ivf till än ett Pergoförsök.
För mig var nästan ivf lättare att genomföra, då man släpper all kontroll. Du kan inte påverka någonting, utan måste lita på läkarna och ha lite tur. Med Pergo är ju enda skillnaden mot en naturlig graviditet att du får hjäp med ägglossningen. Tajmandet och samlivet måste man ju ändå få till.
Bitter, visst blir man det. Men underskatta inte andras längtan och sorg.
av: MOE den 24 september 2008
, kl. 11:39
Jag anade att inlägget skulle ge upphov till reaktioner och jag har absolut inget emot dem.
I Finland har vi inget som heter Pergo, däremot Clomifen som motsvarar Pergotime. Jag har själv ätit Clomifen i sammanlagt ungefär 1 år, både med och utan uppföljning. Det är alltså ett bekant fenomen för mig. ”Försöksmässigt” har jag alltså gjort ungefär 12 pergoförsök. Resten av vår historia känner de flesta som läser min blogg men jag upprepar mig: Utöver de här 12 ”pergoförsöken” har jag också gått igenom 5 fullföljda IVF-försök samt 3 inseminationer med sprutstimulering. Jag har alltså ett ganska stort underlag för jämförelse. Jämförelse är alltid subjektiv, upplevelser och känslor likaså. Jag skriver här om min upplevelse, vilken är följande: Clomifen var min första kontakt med världen-där-man-försöker-få-barn. Jag var mest förväntansfull, inte så uppgiven eller stressad. Jag tog tabletten i samband med min dagliga vitamintablett varje morgon. Vissa månader gick jag på ett ultraljud som var överstökat på 2 minuter, andra månader inte. Hoppades gjorde jag också och det är klart att besvikelsen var stor då vi gång på gång misslyckades. För mig var IVF dock en helt annan värld, en stor och skrämmande och väldigt jobbig värld.(nu talar jag inte om den fysiska upplevelsen)
Antalet gånger vi misslyckades påverkade naturligtvis upplevelsen såhär efteråt.
Om jag hade haft samma bakgrund som du, Moe, dvs gjort 7 pergoförsök och blivit gravid på min första IVF (och haft ett barn sen tidigare) hade min upplevelse sett helt annorlunda ut. En lyckad IVF känns säkert som ”ingen match och jag kan göra om den imorn igen” jämfört med 7 resultatlösa pergoförsök. (eller min historia)
Diskussionen om sorg tar aldrig slut och jag tycker det är nyttigt att ta upp den gång på gång. Jag har tidigare varit en förespråkare för att man inte kan jämföra sorg och på ett sätt håller jag med dig. Men ändå inte. Jag tycker faktiskt att det är skenheligt att sitta och säga att sorgen är lika stor för en som försökt få barn i sängkammaren i 1 år och inte lyckats som för en som avslutat sina fertilitetsbehandlingar som resultatlösa och fått veta att de aldrig kan få ett biologiskt barn. Mänsklighet och ödmjukhet i all ära, jag anser att det är en skillnad.Mäta sorg kan man dock inte och diskussionen om ”vem det är mest synd om” är inte värd besväret, det funkar inte.
Jag underskattar ingens sorg, absolut inte. Allas upplevelser är som sagt subjektiva och sorgen är verklig där den finns.
Här på bloggen skriver jag mina spontanta upplevelser och känslor, de är inte alltid populära eller ”korrekta” men de är min verklighet.
av: Tingeling den 24 september 2008
, kl. 12:15
Det är ju det jag menar. Att alla har sin historia och utgångspunkt.
Jag vet om din historia och vet att du ätit Clomifen också. Vad jag ville mana till är just att man är subjektiv. Upplevelsen är ju var och ens. Och att jag ”fysiskt kunde göra om ivf-en imorgon” satt jag faktiskt och pratade med en barnlös vän om på ruvardag 13, innan jag ens visste att vi hade lyckats. Hon sa samma sak, och hon gjorde idag sitt 8:e äggplock… Och jag skrev fysiskt, den mentala biten är ju en egen historia.
En annan sak jag reagerar över är att du fått göra så många Clomifen-behandlingar. I Sverige brukar de flesta läkare begränsa försöken till 3-6 stycken, beroende på hur man mår och reagerar.
Jag har inte kritiserat din åsikt eller vad du skriver om i bloggen, det är ju din verklighet. Jag tror bara att tjejerna som skrev om ”Pergoträsket” tycker att de verkligen är där. DE har ju inget att jämföra med, men det vet jag att du har. Men det är så lätt att bara se på allt ur sin egen vinkel och jämföra med sig själv.
Jag gillar inte att man delar in folk i olika grader av tycka-synd-om, men det kanske är lätt för mig att säga? Vad vet jag?
av: MOE den 24 september 2008
, kl. 12:35
Du har säkert fullständigt rätt.
All sorg är subjektiv, berättigad och ska få vara oifrågasatt. Lycka likaså.
Jag önskar jag förmådde vara en så stark, vettig, balanserad och stor människa att jag ständigt kunde gå omkring och känna så, inte låta mig påverkas, irriteras eller bli ledsen av än det ena och än det andra i barnalstringsvärlden omkring mig.
Under många år försökte jag hårt och när jag märkte att det inte lyckades kände jag mig som en urusel, missunsam människa. Det tog mig hårt. Än idag mår jag ofta dåligt av mina egna känslor som inte alltid är de finaste och mest älskvärda.
Jag har lärt mig att det är okej att känna så men jag håller fortfarande på och försöker lära mig själv att inte skämmas för också mina mörkare känslor.
Jag försöker låta bli att såra eller ifrågasätta mina medmänniskor i barnkarusellen. Min verklighet är min, deras är deras. Det är en ständig balansgång att få det att funka, att samsas.
Känslor är piss-svåra.
av: Tingeling den 24 september 2008
, kl. 12:44
Angående Clomifen åt jag inte alla kurer i sträck. Om jag minns rätt var det 6 månader alldeles i början (utan uppföljning) och mellan fjärde och femte IVF-försöket en kur på ca 3 månader. Utöver det har det klämts in någon kur här och där.
När jag nyligen var hos gynekolog sade hon att det inte ska bli fler Clomikurer för mig. Jag hade nog inte heller känt mig bekväm med fler.
av: Tingeling den 24 september 2008
, kl. 12:50
Att vara avundsjuk är inte samma sak som att vara missunsam. Men jag erkänner, jag har också tänkt fula, elaka tankar. Och brottats med mitt dåliga samvete för det. Fast man inte vill ha det eller ens borde ha det. Ibland krävs det bitterhet och framför allt ärlighet för att man ska orka igenom svåra saker.
Man är inte stark när man blir sårad gång på gång, vad det än gäller. Men jag tror det är viktigt att försöka hitta ett sätt att förhålla sig till det och sina känslor.
kram!
av: MOE den 24 september 2008
, kl. 13:03
Ääähh. Jag tycker du har rätt Ting. Absolut så är sorg djupt personlig och definieras av den som känner den. Och jag menar inte att man ska säga till alla ledsna människor att det kunde ha varit värre, det är ju bara grymt.
Men ändå – varför får man inte dela in folk i grader av tycka synd om? Jag har mött den reaktionen förut och jag förstår den inte riktigt. Det är faktiskt mer synd om den som misslyckas med sin femte IVF än den som misslyckas med sin första. För nummer fem-damen har troligen inte så många alternativ kvar, och är rimligtvis betydligt fattigare och tröttare än sin medsyster. Vad är det för konstigt med det? På samma sätt har ju Pergotjejerna massor med alternativ kvar, medan Ting VET att hon inte får biologiska barn.
Och nu sticker jag ut hakan rejält – har man barn sedan förut så tror jag att man inte riktigt vet vad man pratar om när det gäller den förgörande, existentiella sorgen över barnlöshet. För jag lovar – barn gör all skillnad i världen. Ett barn är kanske inte det man hade valt eller nöjer sig med men det är oändligt mycket mer än noll barn.
Därmed inte sagt att man inte får vara ledsen över sina misslyckanden, hur ens situation än är. Men i ledsnaden kanske det kan rymmas lite respekt över att det finns andra som – på riktigt – har det värre.
av: Helga den 24 september 2008
, kl. 17:35
Helga: Visst gör ett barn skillnad. Jag har ett barn och vet verkligen vad det är jag längtar efter!! Dessutom har jag också varit ofrivilligt barnlös, även om vi lyckades få honom lättare än hans framtida syskon. Då var jag ”bara” i Pergoträsket och jag tyckte det var hemskt då. Visst, med facit i hand kan jag ju erkänna att den här syskonresan har varit mycket värre, många fler försök, missfall och allt. Men har man inte behövt gå längre än till Pergotime så har man ju inget att jämföra med. En del tycker det är otroligt jobbigt och vad diskussionen handlade om från början var ju just det, att dessa tjejer kallade det Pergoträsket… det är ju DERAS känsla. Och det var ju det jag ifrågsatte, att Tingeling inte kunde förstå hur de kallade sitt försökarstadium för Pergoträsket.
Visst kan jag förstå, men jag kan bara inte känna den. Bara för att jag har barn vill jag inte förlora rätten att uttala mig eller försvara alla tjejer som inte har behövt gå igenom samma svårigheter som en del andra.
Nu ger jag upp den här debatten. Jag tycker inte synd om mig och ingen annan behöver göra det heller. Men jag är så trött på att känna mig mitt emellan två världar. Jag kan inte bli gravid av mig själv, men jag har heller inte tillräckligt svårt… Förlåt om jag är känslig, men jag är inte förstådd nånstans.
Och förlåt om jag har trampat er alla ivf-veteraner (om ni nu vill bli kallade det??) på tårna. Jag har faktiskt aldrig mött så hårda ord någon annanstans än inom bloggvärlden. Jag har flera barnlösa vänner som kämpat med många, många ivf-er, men de har aldrig dömt ut mig på samma sätt som ni. Som att jag inte få uttala mig för att jag har haft turen att lyckas bli gravid. Jag är otroligt tacksam för det, säkert mer än många andra.
av: MOE den 24 september 2008
, kl. 18:22
MOE, bloggar och internet har en baksida. Man kan möta stor förståelse och sympati men det är också så att det lätt blir missuppfattningar. Hårda ord låter mycket värre i skrift.
Jag har min synvinkel, du har din, och det måste vi förstås få ha. Min är denna: jag minns oerhört väl hur det var att hänga på IVF-forum där kvinnor med de mest skiftande erfarenheter skrev. Då upplevde jag att det var oerhört viktigt med konsensus och en sorts lidande-jämlikhet. Det var lika synd om alla, och vågade man andas om att det kanske fanns grader i helvetet fick man alldeles väldigt på tafsen och fick höra att det är fult att gradera sorg och så vidare. Det som alldeles missades då var att det faktiskt är ganska sårande att höra andra klaga och förväntas sympatisera när det de klagar över rent objektivt är en baggis jämfört med sådant man själv varit med om.
I mitt fall blev det helt enkelt så att jag slutade skriva och läsa på IVF-forum. Jag klarade inte av det längre.
Jag förstår att du slits mellan två världar, och det måste vara jobbigt. Riktig förståelse möter du nog bara av dem som har samma erfarenhet som du. Min erfarenhet råkar sammanfalla väldigt väl med Tings, för snart tre år sedan var jag i exakt samma situation som hon.
Man är ju inte mer än människa. Känslor måste man få ha. Jag förstår Tings känsla när hon läser om Pergoträsket och jag tycker att hon har all rätt i världen att uttrycka den här på sin blogg. Att säga den rakt upp i ansiktet på de tjejer som använder uttrycket, det är en annan sak. Men det gör hon ju inte.
Och ja, du får gärna kalla mig IVF-veteran. Det var ingen rolig titel att tjäna ihop till, men eländet tog åtminstone slut till sist.
av: Helga den 24 september 2008
, kl. 18:52
Jag har inte orkat läsa igenom alla era kloka inlägg, bara skummat. och jag tycker att ni har rätt allihop.
Men jag tror att det handlar om helt olika förutsättningar. Jag tror att vi som har PCO, som faktiskt skulle kunna bli gravida av pergo upplever de behandlingarna som lika jobbiga som IVF:er. Medan de som gör pergo-behandlingar i väntan på det RIKTIGA försöket, de upplever inte pergon som något träsk.
Jag gjorde sju behandlingar innan jag blev gravid. Att bara en av dem var en IVF-behandling är för mig irrelevant. Jag investerade precis lika mycket hopp och känslor i alla behandlingar.
Men så klart är man sig själv närmast. Och jag tycker inte alls att man behöver vara så himla klok, reflekterande och hänsynstagande i sin blogg alla gånger!
av: Kattmamman (a.k.a. Bridz) den 24 september 2008
, kl. 19:28
Jag har ju inte behövt genomgå IVF… om miraklet i magen fortsätter att vara just ett mirakel så kommer jag att vara evigt tacksam. Jag kan förstå alla ovanstående synpunkter. Det jag tror är att man inför varje nytt steg som man inte kan kontrollera över fylls med känslor som är subjektiva och bara kan jämföras med ens egna erfarenheter i livet. Ens egen sorg är ju ofantligt stor även om någon annan har mer ”rätt” att känna sorg… Allt är ju relativt…
Vänligen Lucia
av: Lucia den 24 september 2008
, kl. 20:16
Jag tänkte precis tvärtom jämfört med det som Kattmamman skrev ovan (vilket visar hur var och en präglas av sina egna erfarenheter). Jag har ätiti Pergo, och om jag hade trott att det var det som behövdes skulle det ha varit enormt mycket lättare.
Jag fick Pergo utskrivet av en oproffsig läkare som utan minsta belägg bestämde sig för att jag hade ägglossningsstörningar. Jag var säker på att jag inte hade det, och oroade mig något så otroligt eftersom jag trodde mig ha ett okänt fertilitetsproblem som ingen ens skulle bry sig om att leta efter. Jag blev gravid och fick tidigt missfall, vilket jag nu i efterhand kan se som ett ”gott tecken”, men vilket jag då (förutom att jag sörjde enormt) bara tog som ytterligare ett tecken på mitt mystiska fertilitetsproblem.
Efter nästan två år fick vi göra en riktig fertilitetsutredning. ”Oförklarlig” barnlöshet blev diagnosen. Jag fick till slut tillfälle att diskutera situationen med en vettig och respektfull läkare, och det var en obeskrivlig lättnad. Vi ställdes inför tre inseminationsförsök och tre IVF, och jag kände mig så enormt mycket lugnare och mer optimistisk än under Pergotiden.
Nu i efterhand verkar det inte så farligt. Jag hade inga skäl att tro att vi skulle ha sämre chanser än andra med fertilitetsproblem, vi skulle helt enkelt ha sökt annan läkare direkt, osv. Men under Pergotiden var jag så panikslagen och knäckt att jag inte hade styrkan att inse det. För mig var det ovissheten, rädslan och känslan av att ingen tog mig på allvar som var det värsta. När jag åt Pergo trodde jag att vi aldrig skulle kunna få biologiska barn (adoption var en förhoppning men inget jag heller räknade med skulle lyckas). När vi gjorde vår första insemination med hormonbehandling var jag inte direkt hoppfull, men jag hade äntligen någon form av hopp och inte samma panik.
Vi hade dessutom den enorma turen att lyckas och är nu i vecka 33. Hade jag vetat det hade det självklart varit en baggis att äta Pergo i 7 månader först. Men vad jag vill ha sagt är kanske helt enkelt att skräcken för att aldrig lyckas kan vara lika verklig när man äter Pergo som när man håller på med IVF. Sedan finns det självklart grader i helvetet, det är inget snack om den saken, men behandlingsmetoden behöver inte vara avgörande för smärtan.
av: Mary den 24 september 2008
, kl. 20:47
Kul med diskussion, det var länge sedan i vår lilla ”stryka medhårsbubbla”. Så länge ingen tar illa vid sig är det ju bara intressant att läsa trådar som den ovan. Hoppas ingen är osams!
Kram alla från träskets botten.
av: storkenflyger den 25 september 2008
, kl. 8:37
Jag instämmer med Storken, hoppas att ingen tar illa vid sig, men det är faktiskt kul och intressant att diskutera! Så för att spä på diskussionen lite –
Jag kan inte låta bli att göra reflektionen att ni som säger att Pergo var lika jävligt som IVF oftast har lyckats med IVF på ett ganska tidigt stadium?
Eller är jag orättvis nu?
av: Helga den 25 september 2008
, kl. 17:01
Mitt i allt allvar erbjuder jag en utmaning.. om du har lust
Kram
av: Lucia den 25 september 2008
, kl. 21:26
Du har rätt Helga. I alla fall i mitt fall. Jag lyckades ju med den första och enda IVF:en jag gjort. Kanske, (förmodligen) hade jag känt annorlunda ifall jag även hade misslyckats med min 6:e IVF.
Men allra, allra sämst mådde jag efter mitt sena missfall. Jag skulle alltså kunna argumentera för att den som inte fått ett sent missfall inte vet något om träsk. Och den som fått ett döfött barn skulle i sin tur kunna argumentera för att jag inte vet någonting om att sörja ett barn och den som… o.s.v. i all oändlighet.
Det är intressant att diskutera! Men jag tycker att det är ganska ointressant att prata om vem som haft det värst. Det finns ju de som gör 4-5 IVF:er på raken utan att tycka att det är speciellt jobbigt också. Vi går alla in i barnlösheten med olika förutsättningar och vad som är jobbigt och vem som mår sämst har inte alltid med antalet behandlingar som görs.
Och så till sist. Jag tycker fortfarande att alla har rätt att i sina egna bloggar tycka att livet är förbannat orättvist, och tycka att någon annan bara gnäller!!!
av: Kattmamman (a.k.a. Bridz) den 26 september 2008
, kl. 7:04
Jag tror att Helga har rätt, även om det är med reservation för att olika saker är jobbiga(st) för olika personer. Men för mig var det skräcken över att kanske aldrig kunna få barn som var värst, och den kan ju inte vara obetydlig för någon i en sådan här situation. Åtminstone inte om man hunnit till sin 6:e (eller liknande) IVF. Smärtan i att börja närma sig vägs ände tror jag är speciell, och annorlunda det jobbiga i både Pergo- och någorlunda-tidiga-IVF-träsket.
Jag håller bara fast vid att det inte kan vara behandlingsformen som är avgörande i allmänhet.
av: Mary den 26 september 2008
, kl. 9:22
Och jag håller med er båda, särskilt Marys två sista meningar.
Kontentan av det jag tjafsar om (tror jag) är att jag inte håller med om den uppfattning man ibland stöter på, att det är lika synd om alla och att graden av lidande endast definieras av den som lider. För så är det inte, som Ting mycket riktigt påpekade ganska högt upp i kommentarsfältet.
av: Helga den 26 september 2008
, kl. 9:32
Jag är jätteglad över det aktiva deltagandet i den här diskussionen! Speciellt glad är jag över att alla hållit sig (relativt) sakliga och (förhoppningsvis) inte blivit osams på grund av att vi har olika åsikter.
Det är svåra grejer det här. Svårt att ”stryka medhårs” som Storken skrev, svårt att förstå andras verklighet, svårt att låta bli att jämföra, svårt att förhålla sig till människor med annan situation. För mig: Svårt att inse hur hårt och svårt det varit för dem som faktiskt lyckats. Svårt att lyssna på klagomål av kvinnor med alla vägar öppna och ibland en eller fler jackpotar där hemma. Och märkväl: Svårt för att jag naturligtvis lever med min egen referensram.
Ursprungsdiskussionen var ordet Pergoträsket. Och JA, är man väldigt vettig, eftertänksam och STOR som människa så tänker man genast att det här är deras verklighet, pergokvinnornas verklighet, deras träsk. Men jag gjorde inte det. Jag bara irriterade mig ofantligt över valet av ord. Jag har hört IVF och långtida barnlöshet kallas för allt från träsk till helvete och djungel men jag har faktiskt aldrig hört om Pergoträsket.
Men fine, nu vet jag. Att det finns ett sånt ord, vill säga.
av: Tingeling den 26 september 2008
, kl. 9:44
Ting, finns det överhuvudtaget så vettiga, eftertänksamma och stora personer? Jag tror faktiskt inte det. Och det är just en av många saker jag retar mig på.
Detta vet jag att du vet, för vi har avhandlat frågan förr
Jag tror att världen vore lättare att leva i om fler vågade identifiera och kännas vid sina svarta känslor. Och uttrycka dem på ett ansvarsfullt sätt (vilket jag upplever att du gör).
För det är ju bara hyckleri att tro att folk i allmänhet aldrig känner avundsjuka och missunnsamhet. Eller att anse att den som har det extra svårt ska – förutom att stå ut med sitt eget lidande – också visa större förståelse för alla andras.
Ämnet engagerar mig, vilket säkert märks!
av: Helga den 26 september 2008
, kl. 10:46
Ämnet engagerar även mig! Mörka känslor är tabu i vårt klappa-på-huvudet-och-förstå-alla-medmänniskor psykoanalytiker-samhälle.
Själv sällar även jag mig till skaran som tiger och låtsas att det regnar när det stormar inuti. (höhhö) I verkliga livet vill säga. Har sagts tidigare, men sägs igen: Bloggens syfte för MIG är inte att stryka andra medhårs utan att få utlopp för de svåra känslor som ofta riskerat att ta över inom mig. Jag hade varit en betydligt mer splittrad och förvirrad person om jag inte fått pränta ned svart-känslorna då de kommit – och fortfarande kommer. Därför bloggar jag.
Det är inte salongsrent att medge missunnsamhet eller avundsjuka face-to-face. Så är det bara. Det gör man inte. Man kan antyda – om man har en trygg relation med personen i fråga – men man kan inte vara helt ärlig. Det har jag varit inne på tidigare.
Ibland känner jag att folk hycklar väldigt mycket också i bloggvärlden. När jag märkt det har jag ofta känt mig elak och undrat om det är mig det är fel på när jag inte kan glädja mig.
Du har nog rätt, Helga. Folk i allmänhet känner som jag, i olika situationer. Men ibland ÄR de kanske lite större som människor än jag och kan förbi se sina känslor. Eller om de faktiskt är så stora så lyfter jag på hatten. Och påstår bestämt att jag själv var betydligt större och ädlare i den frågan då vi hade misslyckats med vår första behandling. Man kan väl säga att jag blivit mindre och mindre hela tiden och… med diskussionen ovan i bakhuvudet kan man väl gott konstatera att det är okej så. Fullständigt normalt.
av: Tingeling den 26 september 2008
, kl. 11:31
Jag har faktiskt hört uttrycket pergoträsk i olika forum och faktiskt aldrig reagerat. Vad sägs om ivfträsk, mensträsket, barnlöshetsträsket……ja, kärt barn har många…uhmmm….uttrycksformer. Fast jag kan väl hålla med att ta lite pergo kanske inte är slutet av världshistorien. Ärrad veteran som man är
PS! Du är utmanad.
av: 74mariachi den 26 september 2008
, kl. 12:58
[...] 28, 2008 Posted by salviastory in Okategoriserade. trackback Tingeling har just startat en intressant diskussion i sin blogg. Det fick mig att tänka. Och tänka igen. Och ungefär så här blev [...]
av: Grader i helvetet « Salvias öden och äventyr i den verkliga vardagen den 28 september 2008
, kl. 8:15
Vilken intressant debatt/diskussion detta blev. Tankeväckande från många håll
av: Tisalen den 28 september 2008
, kl. 9:49
Jag tycker det är synd att man måste mäta sorg, men tror det är alldeles nödvändigt.
Det beror lite på varifrån och vart man tittar när man pratar sorg. Tittar jag på min egen eller tittar jag på andras? Om jag skulle jämföra Tingelings barnlöshetsresa/träsk/kamp med ex Moes eller nån annan som lyckas efter ”bara” nåt års försök så ja – jag skulle tycka att Tingeling har mer att ha sorg för. Hon (du) har haft och har det värre. Men tittar jag bara på Moe så tycker jag att hon fått gå igenom alldeles för mycket ändå och hennes sorg är berättigad. Hela barnlösheten är en alldeles för hård resa för vem som helst att gå igenom.
Tittar jag på min egen situation så för ett år sen var jag ganska ofta lätt irriterad och ledsen då över att betraktas en novis inom barnlöshetslängtan. Jag kände inte heller att mina tankar räknades riktigt för jag hade ju ”bara” kämpat i 1,5 år. Nu är jag uppe i 2,5 år och fortfarande är jag en lättviktare jämte många andra, men plötsligt kan även jag känna irritation mot andra som ”klagar” efter bara 1,5 år.. Jag är missunnsam – ja. Jag har en stor egen sorg – ja. Men när jag har bra dagar. När jag orkar sätta mig utanför mig själv och se det hela lite mer objektivt då är det skönt att inse att det finns värre på skalan. Det hela kan kännas lite bättre för mig då. Samtidigt är rädslan att bli en ivf-veteran och rädslan att det aldrig ska lyckas en del av sorgen även den. Och den blir större och större för varje misslyckat försök jag (man?) gör och för varje sekund som går av ogjorda försök.
Alla måste få känna sin sorg. Alla måste få tillåta sig själva att sörja för annars tror jag inte man kan gå vidare. Sorgen kommer annars att byggas på mer och mer vilket gör varje nytt steg så mycket svårare. Därför är det viktigt att få uttrycka sina rädslor och få klaga över pergoträsket. Men det är också viktigt att komma upp därifrån nu och då och se sig om. Få perspektiv och hitta en väg ut ur bitterheten. Men det är också viktigt för även de ”mer erfarna” att erkänna andras sorg och inte kräva att deras känsla ska ändras bara för att det finns värre. Som Salvia skriver – min hunger stillas inte bara för att jag vet att det svälter barn i andra delar av världen. Jag vill inte hamna i bitterhetsträsket och det är alldeles för stor risk att man gör det om man inte försöker se saker med större perspektiv – åt båda hållen.
av: uniflora den 28 september 2008
, kl. 14:26
Nu bryter jag av denna allvarliga diskussion med att upplysa dig, Tingeling, om att du är utmanad i min blogg
Kram Fibula
av: Fibula den 29 september 2008
, kl. 8:23
Som någon nämnt ovan – det centrala i sorgen kan vara den gastkramande skräcken man känner när alternativen avverkas utan att man kommer framåt. Om man endast har möjlighet att bli gravid med donerade ägg, så kan man känna att den som åtminstone kan genomföra ivf med egna ägg är lyckligt lottad. Utan att för den skull i något slags allmänt perspektiv tycka att man har tur om man får göra ivf! Vi som inte kan bli gravida för egen maskin identifierar ju oss med våra olyckssystrar, om inte annat så för att inte känna oss så förbaskat ensamma. Och i identifikationen ligger ju att jämföra sig med andra – klart att vi då jämför det som är så centralt i den barnlängtande tillvaron dvs sorgen och smärtan. Ur mitt perspektiv låter det som en utopi att kunna bli gravid hemma i sänghalmen, att det sen sker med hormonstöd ser jag som en parentes. Men så har jag också avverkat fem äggdonationsförsök, utan att uppnå mer än ett missfall och en jäkla massa sorg och bitterhet. Jag har väldigt lätt att identifiera mig med dina ord, Tingeling! Inte är det vackert och inte är det ädelt, men däremot mycket mänskligt.
av: Emma den 29 september 2008
, kl. 13:48
Nåt jag alltid gillat med dig Ting är ditt mod. Här i bloggen finns plats för alla dina tankar och känslor; oavsett hur ”fina” eller ”fula” de är.
Det beundrar jag dig för!
Kram
av: Salvia den 29 september 2008
, kl. 20:19
Håller med Salvia!
av: tudorienne den 30 september 2008
, kl. 6:53
Jag tackar för de orden, det kändes bra att läsa dem.
Ibland önskar jag var lite ”snällare” men samtidigt vill jag våga vara ärlig någonstans. Det någonstans blir bloggen för mig för i umgänget med medmänniskor och familj är jag försiktig. För försiktig.
av: Tingeling den 30 september 2008
, kl. 7:58
Självklart finns det grader i helvetet och den som inte har det lika hett borde verkligen kunna förstå att den som har det snäppet jobbigare kan känna sig irriterad på deras gnäll. För det inte sagt att de måste sluta må dåligt.
För att orka med ytterligare några grader måste man få tycka att graderna under är en tårtbit, hur skulle man annars orka kämpa vidare?
Jag tycker visst att man kan mäta sorg. Allt annat känns bara konstigt för mig. Jag kan ha mina problem och tycka att de är gigantiska i min värld, men när jag ser någon som har kommit till nästa stadium känner jag mig ödmjuk och accepterar absolut att denna person kan irritera sig på att jag ojar mig över mina mindre problem. Är inte det självklart?
av: Brita den 22 oktober 2008
, kl. 20:50