Helga skrev nyligen ett inlägg om sina Obarn, barnen som aldrig blev.
Inlägget väckte en massa känslor i mig, känslor och tankar jag aktivt försökt begrava sedan det stod smärtsamt klart att det aldrig kommer att bli något biologiskt barn för oss.

Det är en förunderligt stark känsla det där, en instinkt snarare än en känsla. Tanken, drömmen, föreställningen om Barnet. Barnet som vi två skulle göra. Den lilla människan som skulle bli till av den enkla anledningen att vi två träffats, förälskat oss och valt att leva tillsammans. En människa, unik, utan motstycke, bara vår och ändå så otroligt sin egen. Jag kunde ligga vaken på kvällarna, lekande med tanken på hur Barnet skulle se ut. Skulle det få mina bruna ögon, sambons markerade näsa? Hurudan personlighet skulle denna nya, lilla människa få? Skulle vi lyckas gjuta en fast grund i hans eller hennes liv, skapa en sund självkänsla och ett fint sätt att relatera till sina medmänniskor? Skulle han eller hon få sambons envishet och godhet eller mitt ordningssinne och känslighet?
Vad skulle våra gener ge upphov till? Hur skulle det kännas? Att se likheterna i det nya ansiktet, sättet att gå precis som pappa, sättet att skrynkla näsan när man skrattar som mamma?

Jag har alltid varit lite fascinerad av likheter hos barn och föräldrar. När någon när och kär har fått sitt barn har jag genast letat efter likheter i utseendet, har hon fått pappas grop i hakan, vilken färg blir ögonen? Jag tycker det är fantastiskt och spännande att se att minspel och gester kan ärvas, jag är otroligt berörd av att se en dotter använda händerna på samma sätt som sin mor eller en son skratta på samma ovanliga sätt som sin far. Eller vice versa naturligtvis.

Det kändes spännande att fantisera om vårt barn. Ungefär som när man ibland ligger och funderar över hur man skulle göra om man fick veta att man vunnit en massa pengar. Vem man skulle berätta för, vad man skulle göra med pengarna.

Som jag skrivit tidigare så har jag alltid känt på mig att det aldrig skulle bli något barn. Det har varit en rätt övertygande känsla som jag egentligen inte ifrågasatt eller sörjt så väldigt mycket. Därför har de här fantiseringarna varit just precis det – fantasier. Drömmar. Men likväl har de funnits där. Barnet har funnits där. Vårt obarn.

Jag ställer samma fråga som Helga – kan man sakna något man aldrig haft? Svaret för min del är tvivellöst ja. Saknaden är enorm. Ja, jag vet vad det är jag saknar. Jag har aldrig varit mamma, men jag kan föreställa mig känslan. Jag tror att jag känt känslan ibland. Den gränslösa kärleken, den kravlösa, den spontana, den orubbliga. Som aldrig tar slut. Ibland känns det som om hjärtat svämmar över av den kärleken.
Ibland känns det ledsamt och frustrerande eftersom det inte finns någon som kan ta emot den. Ännu.