Att det är glest mellan inläggen nuförtiden är ett gott tecken. Dagarna rullar på i ett slags rutin som känns både vardaglig och underbart ny och fin på samma gång.
Valpen har smidigt glidit in i vår familj och är nu en odiskutabel del av oss. Vi skapar rutiner, lär känna varandra, är osams och vänner igen, busar och bråkar, surar och skrattar, pussas och klöser. När lillskrutten somnat om kvällarna, på mitt bröst med sin fnysande nos mot min hals överväldigas jag av en harmoni och kärlek så ny, ren och självklar att jag måste le för mig själv. Han doftar popcorn och ibland godis, hans päls är len som sammet, hans ögon mandelformade och spjuveraktiga och han är sällsynt intelligent, något som han använder till sin fördel och spelar ut både matte och husse i ett ögonblick.

Det blir lite klent med sömnen på nätterna, men det är märkligt hur man orkar utan att klaga då det gäller Något Viktigt.

I övrigt rullar det på. Höst övergår långsamt, långsamt till vinter. Det knastrar på gräsmattan om morgnarna, röken står om andedräkten, bilrutor skrapas.

Och så händer det saker. Långsamt, långsamt men ändock. Bra saker. Vettiga saker, tankeprocesser rullar, maskinerier startas, ändringar sker.
A change is gonna come. Så är det. Jag känner det, starkt. Och jag orkar. Jag är glad, jag kan och jag vill. Jag lever. Äntligen.