Klockan är halv 7 på morgonen. Jag har legat vaken sedan 04-tiden då valpen ville ut och kissa. Har rullat, svängt mig, svettats, frusit och helt enkelt inte sovit sedan dess. Stiger upp. Min dyra Philips Wake-up Light och dess fågelkvitter har jag inte fått njuta av på många månader. Sambon har åkt tidigt.
Valpen piggnar till och tvinnar runt mina bara fötter när jag snubblar fram i kolmörkret i bostaden. Vippar ut honom på gården och står själv bakom dörren och huttrar. Det ösregnar och stormar ute. Mörkt som mitt i natten. Valpen gör det han ska (duktiga!) och kanar in med sidan till och en vild blick i ögonen. Han gillar inte heller regn, men däremot morgnar. För att inte tala om min frestande flaxande morgonrock. Tugga, tugga, hänga, släpa. Jag vacklar in på toaletten med en valp hängande i tyget. Ser mig i spegeln. Så gott det går mellan igenmurade, gammeltrötta ögon. IIK! *Pscycho-musik från duschscenen”. Jag ser ut som hundra år. Minst. Ögonen ser ut som bortglömda håligheter med blåsvarta ringar under. Ringarna går nästan ända ner på kinderna. Håret är tovigt och färgen på utväxt. Mensvärk from hell. Sköljer ner en Burana och två salttabletter och suckar djupt.
Jag känner en omisskänlig lukt. Nummer två på tidningspappret i hallen. Ner på knä, plocka, städa, putsa, spola ned. Vem skulle vilja skita ute när det viner runt öronen – who can blame him, really?
In i duschen, stänga ut valpen. Rispiga vrister, röda skrap- och tuggsår ända upp till knäna, han har vassa, kliande tänder den terroristen. Vrider på hett vatten, somnar stående. Tror jag. Klampar ur duschen, minns att det inte finns någon ren handduk. Morrar lätt. Torkar mig på en gammal som luktar surt.
Valpen möter mig i dörren, hoppar, slickar mina väldoftande (?) ben. Hans ögon är pigga och säger ”Lek med mig, matte!” Dåligt samvete, dåligt samvete. Vill umgås, vill leka, vill krama, vill ge honom tid. Men hinner inte. Stress, stress, klockan går. Kastar in en portion gröt i micron medan jag förtvivlat vädjar till alla antipuff och antiblue och ljuspennor och antidarkshadowkrämer jag bara hittar i skåpet. Inget hjälper. Puffar bort en wc-pappers tuggande valp med ena foten medan jag skjuter fram ett tillåtet tuggben med andra foten. Det är han inte intresserad av. Han börjar skälla uppgivet, det ekar mellan kaklen. Jag inser att han är hungrig.
Rullar på deo, naken, samtidigt som jag gräver fram hundmatpåsen och serverar. Micron plingar, gröten är klar. Snubblar på hundgrinden och slår knät så jag vrålar till. Skiter i puffkrämerna och sliter på mig närmaste polotröja – samma som igår – vem bryr sig? Byxorna kan jag inte sätta på mig än, valpen sliter sönder dem. Förstahjälp-byxorna som ännu för 1 månad sen var mina favoritmjukisar, ser ut som en schweizerost. Jag drar på mig dem för jag fryser. Slänger i mig gröten på två röda minuter, precis lämpligt till att valpen smaskat i sig sin sista godbit. På med regnjacka – ut på gården med honom igen. Rutiner är viktiga och valpen förstår inte ”vänta tills matte målat ögonfransarna är du rar”. Snälla, snälla, kissa nu! Japp, det gör han. Blixtsnabbt är han inne igen, dörren har blivit på glänt och han skuttar in med leriga tassar av mylla och regn. Jag kastar mig efter och torkar tassarna med en skitig handduk, liggande på mage samtidigt som jag inser att jag får torkad hundmat på tröjan. Orkar inte bry mig.
Sminkar mig på 10 sekunder medan jag räknar minuter tills bussen går. Hinner breda ut nytt tidningspapper, panikuppfinna leksaker och aktiviteter (tomma mjölkburkar med godis i), strumpa med boll i, gamla toapappersrullar, benet gömt i en gammal vinlåda.
Borstar tänderna medan jag lyfter valpen in i grinden med ena armen, pussar honom på nosen så att han fnyser av tandkrämen och blir lite vit mitt bland det rosa. Sötaste.
Allra sist klär jag på mig byxorna och glider i agentstil genom hallen medan jag strategiskt talar om annat med valpen så att han distraheras från att hugga nålarna i mina lår. Det funkar. Han tittar storögt på mig och viftar försynt på svansen. Hans öron står rätt upp och han ser ut som en Gremling.
Jag glider ut, stänger dörren med ett klick. Öppnar på nytt, kikar in. Puh, han leker med vinlådan, ser nöjd ut. Dåligt samvete, dåligt samvete. Vill inte lämna honom ensam, han är så liten. Jävla jobb.
Rusar hukande under mitt paraply till busshållplatsen. Blir nedstänkt 2 gånger på vägen. Det stormar så att paraplyet vänder sig avigt gång på gång. Jag blir svettig och arg. Det är skitvarmt också, vantarna är helt dumma att ha. Trycker in dem i jackfickorna samtidigt som jag småspringer mot hållplatsen och försöker slita fram busskortet ur handväskan när jag ser att bussen närmar sig. Det är fortfarande beckmörkt och bussens lyktor ser ut som en drakes ögon i dunklet.
Stiger på. Säger God morgon, men får inget svar av chauffören. Han sneglar misstänksamt på mig. Konstig typ som pratar på morgonen. Snor den sista lediga platsen. Kastar mig ned samtidigt som jag försöker veckla ihop ett dyblött, rinnande paraply. Det stiger på en kvinna som bestämmer sig för att ställa sig tätt intill mig, med sitt LIKA BLÖTA paraply tryckt mot mina än så länge torra byxor. Jag harklar mig diskret och drar undan benet. Paraplyet följer med och jag ber henne flytta det. Hon ser förbannad ut. Suckar högt och drar sig demonstrativt några meter bakåt i bussen. Skittant.
Det ösösösösregnar forfarande och det är svinhett i bussen. Det tycks inte finnas värmereglage i bussarna. Svetten rinner och jag är glad att jag hann med deon i alla fall.
Resan tar extra länge. Sista biten till arbetsplatsen från bussen tar jag i gasellsprång mellan enorma regnpölar och skitsura människor. (jag är själv sur)
Regnet tränger in i skorna och jag glömde ta extra strumpor med. Skor har jag, tack och lov, på jobbet.
Framme. Ser mig i spegeln. Ser fanimig lika trött ut fortfarande. Med den skillnaden att nu är håret genomblött, stripigt och ligger slätt och jävligt intill huvudet. Ute är det fortfarande nattmörkt.
Och det enda jag kan tänka på är valpen. Jag vill hem.
Jag älskar november i Finland. Älskar.