Kjell Westö, en av mina favoritförfattare inom finlandssvensk litteratur, har skrivit en kolumn i en gratistidning som delades ut häromdagen.
Kolumnen är skriven på finska och har rubriken Suomalainen yksinäisyys,  ”Den finska ensamheten”.
Han skriver alltså om ensamhet, ett ämne som alltid berört mig. Mer än själva innehållet i hans text berörs jag ändå av de avslutande orden som Westö översatt från svenska till finska och som jag nu försöker översätta tillbaka till svenska. Det är meningar ur ett brev som den romerska filosofen Lucius Annaeus Seneca har skrivit till sin vän Lucilius.
Visdomsord jag läst och hört tidigare, men som ändå – just nu, just här – berör mig otroligt mycket.

Det att man förmår stanna på stället och umgås med sig själv ser jag som det bästa beviset på att själen har hittat ro.
Den som är överallt är ingenstans.
Den som ägnar hela sitt liv åt att resa får bekanta, men inga vänner.
Det sår läker inte på vilket man gång på gång lindar förband.
Inte är den fattig som äger lite utan den som bara vill ha mer.
Du frågar, vad är måttet på rikedom? Jag svarar: det är rikedom att äga allting man behöver och se att det är nog.

Klokt. Så klokt.