Döm om min förvåning när jag idag fick ett samtal från Felicitas.
Sköterskan ville boka in mig på en avslutningsdiskussion hos Trygge Läkaren. ”Om jag känner att det är nödvändigt, vill säga”, sa hon. Jag smakade på ordet. Avslutnings diskussion. Avslut, över, done, finished. Ja, det känner jag att jag behöver, sa jag och bokade in mig till nästa fredag.
Det brukar kännas bra att kunna sätta punkt, sa sköterskan och skrattade. Javisst, så rätt. Men lite sorgligt.
Det lustiga är att jag flera kvällar i rad, innan jag somnat, legat och tänkt på precis det här. På IVF, barnlöshetsträsket, behandlingar. Nu kommer kanske någon att höja på ögonbrynet men faktum är att jag skulle kunna göra fler IVF-behandlingar.
Nej, nej. Inte så att vi verkligen ska göra det. Men om vi skulle ha tänkt göra det så hade jag känt mig rätt färdig och taggad just nu. Full av kämparglöd och kraft, fananamma. Jag vet att tiden förskönar minnen, suddar ut de hårda kanterna. Läker helt enkelt. Jag behöver bara klicka tillbaka i mitt bloggarkiv för att inse att IVF höll på att kväva mig, oss. Strypa, trycka ner, förgöra och förstöra oss. Aldrig mer, sade jag. Sade vi.
Men om det hade varit möjligt att pröva en gång till, sådär i förbigående, med vänstra handen liksom. Som en författarkurs på nätet eller en inbetalning till nätbanken – ja, då hade jag velat göra en sjätte IVF-behandling. Verkligheten bakom IVF är ju en annan. Det är tid, det är energi, det är pengar, det är ultraljud, det är mediciner, det är lögner på jobbet, det är smärtsamma ingrepp, det är tårar, det är ångest, det är väntan, det är sjukledighet, det är skrap med stolar i tysta väntrum, det är nedslagna ögonkast och förstulna blickar, det är utanförskap och rädsla, det är panik, det är avskildhet, det är stängda telefoner och kortfattade mail, det är sömnlösa nätter, det är hopp, det är förtvivlan och det är allt det som jag lovat mig själv att inte utsätta oss för längre. Jag vill respektera mig själv, oss, mer än det.
Men visst. Hade jag vetat att nu – kanske, kanske – så hade jag skitit i respekten och kört på.
Vilken bra klinik som bokar in ett sådant samtal! Fast jag måste säga att sköterskans skratt känns hyfsat maplacerat..
Det är ju tur att man funkar som man gör, att man läker och förtränger. Jag minns mig ha känt precis som du, att det skulle nog gå att göra ett försök till. Fast sedan när vi gjorde det sista så var det som att hela min varelse gjorde motstånd på något vis. Och efter ÄP som gjorde förbannat ont – som vanligt – så var det en lättnad att tänka aldrig mer. Hur fan det än går, aldrig mer.
Ert barn kommer att komma till er på ett helt annat, mycket lättare och mycket trevligare sätt. Det vet jag serru.
av: Helga den 16 januari 2009
, kl. 11:38
Ja, den starkaste känslan för mig vid sista försöket var precis den där lättnaden – pust, nu var det över, så underbart. Sorgen och besvikelsen nästan drunknade i all lättnad över att det var slut med eländet.
Så ja, barn ska det bli! Men inte genom IVF för oss. Men ganska spännande att det mänskliga psyket funkar såhär. Vad stark människan är, vad snabbt hon glömmer!
av: Tingeling den 16 januari 2009
, kl. 12:33
Ja tiden är rätt lustig hur den kan sudda ut kanterna på otrevliga minnen
av: Tisalen den 16 januari 2009
, kl. 18:31
[...] ett lugn så ja – det har inträtt och jag är bara nöjd just nu. Som Ting skrev i sitt inlägg här så kan jag också tänka mig ett nytt försök nu. Just för att jag är tillfreds, men än så [...]
av: Ni är underbara « Uniflora den 17 januari 2009
, kl. 9:32
Så fint du skriver. Precis som Helga så vet jag också att ni får ett barn (eller flera!) på ett eller annat sätt till slut.
Möjligheten till nya IVFs finns fortfarande kvar och vem vet hur stora framsteg vetenskapen har nått om några år?
Det är förstås allt otrevligt, som du skriver om i inlägget, som man behöver gå igenom ännu en gång. Om det är värt ännu en eller flera resor, den insikten lär ni nog få ju längre fram ni kommer i adoptionsprocessen. Februari är troligen en mycket händelserik månad för er. Jag håller tummar och tår för att ni ska få goda besked.
Så fokusera på adoptionen nu och samla krafter inför en senare ny IVF om det känns rätt. Du är ju yngre än jag och jag har inte givit upp helt ännu. Hoppet är det sista som överger människan.
Å så tänker jag på den underbara hunden som ni har. Vilken liten glädjespridare!
av: kaica den 17 januari 2009
, kl. 14:22
Skönt att ha fattat ett sådant beslut. Min syster har en nära vän som gjorde 9 behandlingar, tillslut fick hon sin lilla flicka…
Jag förstår din ångest o att ni är trötta på det. Inför min andra behandling mådde jag piss. O jag tackar alla högre makter som av någon anledning lät oss lyckas på egen hand.
Massor med kramar.
av: ivfprinsessan den 18 januari 2009
, kl. 8:54
Från en helt oivf:ad – min första tanke är att du håller på att läka. Det närmaste jag kan jämföra med är när man kommit ut ur en helvetisk relation och bara vill ligga bliox still för allt gör så ont. Och ändå har man för det mesta kraften att resa sig och kanske till och med bli kär igen. Hur ni får erat barn är egalt i det här stora: du har givit dig själv ett avslut och tid att läka. Livet segrar, hatten av för dig och din sambo.
av: ullebengtsson den 19 januari 2009
, kl. 10:30