Den dagen jag blir mamma (!!) kommer jag antagligen att gå upp pinsamt mycket i mammarollen och glömma alla fina föresatser om att kvarhålla alla mina andra identiteter också, kvinna, vän, fru, kollega och blahablaha.
Likförbannat kan jag inte annat än störa mig så våldsamt på vissa av mina halvbekanta, vars förehavanden jag förstrött följt med via diverse kanaler som bloggar, Facebook och mail. Mammor hela bunten, naturligtvis. En-, två- eller flerbarnsmödrar som hurtigt hänger med i sociala världen med hjälp av blogguppdateringar och fejsbuckande. Häpet registrerar jag deras statusuppdateringar på Ansiktsboken och kan konstatera att inte ett enda jävla inlägg handlar om något annat än hur deras älsklingsplanta har sovit, huruvida h*n haft ont i magen eller ej, sjukdomar och icke-sjukdomar, pulkbackar och grötmåltider. Ett snabbt stalker-besök senare inser jag att även deras gästbok är överbelamrad av inlägg av likasinnade bulldoftande, rödkindade mödrar där endast, enbart och exklusivt BARA barnens förehavanden ventileras. Ibland inviger man varandra i fantastiska nya, beprövade recept på cupcakes eller kladdkakor som var väldigt lätta att göra.
Jag tar tillbaka meningen överst. Jag kommer nog aldrig att bli sådan. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig själv i den rollen, det känns så fruktansvärt främmande. Jag har också vänner som älskar sin mammaroll men som är galet måna om att kvarhålla även de andra. Det är en milsvid skillnad mellan dessa två kategorier. Faktiskt.
Jag har alltid velat bli mamma. I alla fall så länge jag kunnat tänka tanken eller ens kunnat föreställa mig vad det innebär att ha barn. Det jag däremot egentligen aldrig har varit och vilket jag först vid senare år vågat erkänna ens för mig själv är att jag aldrig varit speciellt barnkär. Jag har helt enkelt aldrig sett det stora och fantastiska i andras ungar. Visst, själva graviditetsmagen och förlossningen har alltid väckt en viss förundran i mig, miraklet och det närmast övernaturliga i att det kan bli en ny människa av ett litet frö som tillverkas genom samlag mellan man och kvinna. (för att inte tala om alla andra sätt – donatorinsemination t.ex. Fantastiskt fint. ) Magiskt. Men jag har aldrig kunnat vara helt naturlig med barn, vare sig nyfödda eller lite större. Jag vet inte riktigt hur man ska vara, vad man ska säga och jag har varit livrädd för att göra fel. Jag kan aldrig lyckats knäcka babykoden. Jag har helt enkelt alltid hellre umgåtts med vuxna där beteendekoderna varit mer förutsägbara, lättare på ett sätt men ändå förstås vansinnigt mycket svårare på ett annat sätt.
Min antipati mot de ovan nämnda personernas inställning kanske också härstammar delvis i det att jag aldrig sett mig som en urkvinna, sinnebilden för en feminin varelse. Jag älskar att göra mig fin, är barnsligt svag för dofter och blingbling och är ultrafeminin på vissa plan – kanske de mer ytliga planen? Men jag är helt främmande för den andra urtypiska kvinnorollen. Jag kan inte sy, jag var alltid sämst på handarbetslektionerna i skolan. Jag har aldrig frivilligt stickat eller virkat någonting. Jag har inget vidare öga för inredning, ej heller någon kreativ ådra när det gäller konst. Jag kan baka om jag vill, men är ingen bakningsvirtuos, ej heller har jag någon speciellt stor passion för matlagning. Jag hatar att städa och blir uttråkad av diskussioner om Tupperware-partyn eller fläckborttagningsmedel. Jag vet, det här är klyschiga kvinnosysslor som borde vara begravda och bortglömda år 2009 men tyvärr är det inte så. Svärmor tittade konstigt på mig då jag ville sy upp ett par jeans häromdagen då vi besökte henne och undrade om jag fick låna hennes symaskin. Jag lyckades inte och fick be om hennes hjälp. Det slutade med att svärmor sydde medan jag generat stod bredvid och tuggade på min tumnagel. Några dagar senare ringer min mamma och berättar att svärmor ringt och indignerat undrat varför mamma aldrig lärt mig att sy på maskin.
Ingen av kvinnorna i vår släkt har varit några rödkindade urmammor. Ädla konster som att sy och baka har helt enkelt inte lärts ut. Mamma bakade aldrig, hon köpte goda saker istället. Jag tycker hon gjorde rätt. 3 barn och en frånvarande make ger inte tid att utföra triviala sysslor som att konstruera glassiga bakverk. Ej heller var vi centrum av all uppmärksamhet, vi fick oftast stiga undan och vara tysta. Det fanns mycket mer i mina föräldrars liv, ändå känner vi syskon inte oss försummade på något sätt. En hälsosam balans, tycker jag.
Nej, ingenting är precis så här svart och vitt som jag nyss framställt det. Men jag vågar ändå uttala mig och säga att det är fan så mycket lättare att umgås med vän C som är mamma till lillpojken J som snart fyller 1 än med majoriteten av andra bekanta som är mammor. Hon älskar att prata om annat än J, men så fort jag frågar lyser hon upp och vill berätta, med samma naturliga stolthet som varje mamma har. Hon njuter av att umgås med mig, där hon får vara sig själv men i en annan roll än mammarollen vilken upptar hennes vardag. Hon lämnar gärna J hemma, av den enkla anledningen att hon kan sätta sig in i min situation. Dessutom var hon innan hon blev mamma precis som jag. Hon ogillade barn helt enkelt. Men faktum är att det är egna barn och andras ungar. Förstås.
Vart vill jag komma? Kanske dit att jag häpnar över den bubbla mammor drar sig till, omedvetet eller medvetet. Frivilligt eller motvilligt? Jag kan bara föreställa mig de krav de måtte ställa på sig själv då kakan bränt vid i ugnen, barnen bara skriker och håret blivit otvättat i flera dagar. Jag förminskar inte det stora i att bli mamma, jag har sett det på nära håll och läst mina finvänners bloggar. Det jobbiga, det kvävande, det frustrerande, det mirakulösa. Det jag kanske reagerar starkast emot är den ihärdiga kampen att hålla upp Den Duktiga Mamma-fasaden till varje pris. Är man dålig som mamma om man fokuserar på annat?
Tingeling,
Det är inte så konstigt att jag har fastnat för din blogg- jag känner EXAKT så som du skriver. Jag har inte heller knäckt barnkoden!
Jag har nog inte heller knäckt barnkoden i så fall. Men det husliga, det där med att laga mat, sy och fixa och trixa – det har jag alltid gillat så det tycker jag inte hör ihop. Däremot har jag alltid stört mig oerhört på dom som tappar sin identitet totalt när dom blir föräldrar. Plötsligt är H inte H längre, H är BARA K’s mamma. Plötsligt kan H bara prata med andra mammor som har något att säga om blöjbajsets färg, konsistens och lukt. Plötsligt är jag inte längre H’s vän utan någon-som-ändå-inte-förstår. Någon som kan säga ”ja vilken fin klänning du köpt, det var ju länge sen jag gjorde något sådant jag menar NÄR skulle jag hinna använda den med K och allt” och ett lite nästan nedvärderande skratt till det.
Av den anledningen vill jag vänta så länge som möjligt med att berätta på jobbet om vår graviditet. Jag vet att jag i mammorna på jobbets ögon kommer vara en-som-bara-pratar-bebis plötsligt. Och det är jag inte. Som din vän C berättar jag gärna när någon frågar (och jag ventilerar på bloggen) men i övrigt finns JAG kvar fortfarande och jag vill prata om annat än detta. Även om graviditeten såklart är det största som hänt mig. Jag tycker inte det ena utesluter det andra.
Så i det stora hela är jag med dig Tingeling! Tack för att du skriver så fint, bra och ofta träffande.
m.
Aj, aj, och jag som precis lagt upp ett sömnadsinlägg….
Det är svårt det där. För min del känner jag nog snarast att det just nu är bristen på annan stimulans som gör att det blir väldigt mycket barn, barn, barn. Jag har helt enkelt inte så mycket annat att prata om. Lite som att man snackar jobb med sina jobbarkompisar. Men jag tror helt klart att det är viktigt att inte tappa bort sig själv. Någon gång snart skall jag hitta mig igen!
(Tack för parantesen om donatorinsemination! Fint av dig att tänka på det)
Hmm, vet inte i vilken kategori du placerar mig.. jag är ju mamma men väldigt mycket Pia också!
Nej, jag tycker inte att man är dålig som mamma om man fokuserar på annat. Livet stannar inte upp för att man får barn, jag tycker det är väldigt skönt att få åka iväg med mina kompisar utan att ta barnen med. Jag vill vara jag, det får jag vara då.
Men tyvärr händer det väldigt sällan.
Min 30-års fest skulle vara barnfri, våra barn var hos mommo/fammo, men ändå hade vi 10 barn på festen. Jag blev lite ledsen.. men tror du jag vågade säga det åt mammorna?
Håller med om allt du skriver och jobbar riktigt hårt på att inte tappa bort mig själv. På facebook har jag bild på mig… inte på mig + bebis.. Det är ju ett enkelt sätt att behålla sin identitet på, men verkar väldigt svårt för vissa att klara… Sen finns det ju andra trixigare grejer att få ihop i vardagen..
Kram
Kan du inte sy? Kan du inte slänga ihop ett bröd samtidigt som du trollar ihop en tårta med knäna? För mig är att kunna göra det INTE jämställt med att vara varken kvinna eller mamma. Att bli ”mamma” ut i fingerspetsarna skrämmer mig. Hur jag ska kunna undvika att gå upp helt i mammarollen den dag jag får mitt barn vet jag inte. Jag tror dock det räcker gott att vara medveten om risken så kommer man undan det. Sen kanske man varierar från tid till annan att vara mer innesluten i det.
Du Tingeling kommer bli den bästa mamman och jag har otroligt svårt att se att du skulle bli helt innsluten i mammarollen. Jag menar det på ett positivt sätt. Du verkar ha väldigt bra självinsikt. Om inte annat kommer vi andra att påminna dig.
Kram
Du låter som jag och det gör även vännen C
Visseligen har mon blogg kankse varit ngt insöad en period…men det gick trögt att komma ur bebisbubblan denna gång…förmodligen för att jag liksom inte vill lämna bebisperioden bakom mig…men åxå för att vardagen nu bara handlar om tjejerna…hinner inte annat.
MEN nä jag är inte speciellt barnkär, jag gillar inte att leka MEN jag älskar att vara Mammma men jag gillar delarna av mig som är kvinna, kompis, sambo, kollega…ja det som är jag helt enkelt.
Tror det är sunt..och betyfligt trevligare för omgivningen
Som vanligt ett otroligt klokt och genomtänkt inlägg!
Ibland skrämmer det mig att jag inte tycks ha annat att prata om än ungarna. Just nu blir det lite för lite input, det är Barn och sen är det inte så mycket mer. Ibland, men inte alltid, hinner jag läsa dagstidningen. Och då tänker jag att herregud, jag håller på att bli fnoskig, jag håller på att bli SÅDÄR.
Men, jag vet att när man kommer ut igen, ut och börjar jobba, ut bland vänner utan medföljande barn, då finns ju det som är jag kvar också. Någonstans. Jag vill inte alls sitta och prata om mina barn i all evighet på jobbet exempelvis. Då vill jag få vara mitt vuxna jag.
Kan det vara så att de som övergår till att uteslutande vara MAMMA inte hade så stark identitet innan?
Jag inser att det är de här frågorna som har gnagt ett tag! Tack för ditt tänkvärda inlägg. Med min Sockerärta10 månader så har den första tiden varit helt uppslukande, utmattande osv osv. Att samtalen bara kretsar kring bajs, mat och sömn är kanske för att det helt enkelt är helt livsnödvändigt för mig som mamma att det fungerar. Jag skiter fullständigt i AMF-pensioner, allehanda krig och finanskriser de dagar då nätterna bestått av 4 timmars sömn. Och nog undrar jag vart Jag tog vägen och vart jag ska få platsen i framtiden och hur jag då ser ut? När Märta kom så fullkomligen anfölls mina sinnen av dessa bilder av hur MAMMA ska vara. Det tar nog ett tag att hitta sitt eget mammaskap, men jag tror jag är på god väg, och jag erkänner; det har bakats ett par förvirrade mammakakor här trots att det aldrig legat för mig. Man måste ju prova iallafall
men det ligger fortfarande inte i mina gener.
Kram
Jag har inte heller varit så intresserad av andras små, små barn, inte på det sätt vissa andra är.
Men när barnen blivit egna varelser är det på ett annat sätt, de är kul att träffa, men kanske inte att höra föräldrarna tala OM dem, sånt är för morföräldrar…
Nu, mamma i tre veckor är barnets väl och ve det som rör sig mest i huvudet. Allt är nytt, ovant, kul, spännande och ibland svårt.
Men om vi är bland andra så pratar vi INTE barnskötsel, konsistens på avföring mm.
Vi är storstolta över VÅRT barn men barnet är inte centrum i andras liv.
Tack och lov att det nu finns lite mer mammaförebilder att det kan vara OK att vara den där bullbakande och samhällsintresserade människan samtidigt. Eller vilken kombination man nu är. Att vara mamma och kunna sy eller inte har inget med mammaförmågan att göra. Lämna bort jeansen!
Folk som går så upp i mammarollen, är nog inte så intresserade av andra människor helt enkelt, eller så har de inget kul jobb eller fritid att längta till förutom barnen. Men i vissa sällskap skulle jag definitivt få onda blicken om jag sa att jag läntar efter egentid (sitter ju här en stund) eller att få snacka med nån om annat än barnskötsel, herregud, det måste ju vara nåt fel på mig skulle de tycka, efter bara tre veckor…nej i deras ögon är jag inte en ”riktig mamma”. Men barnet sover nu – och -barnet har en pappa…
Vet precis vad du menar! Tror jag. Som (först frivilligt och sedan ofrivilligt) barnlös retade jag mig så enormt på folk som koketterade med sitt föräldraskap, för så uppfattade jag det. Och nu när jag har barn känner jag fortfarande likadant. Barnpratet är en genre med färdiga manus, det låter som om det inte handlar om individer utan om något som ska administreras. Jag känner mig som en moralist, men jag är inte så intresserad av att klaga på barntillvaron. Och om jag någon gång vill det så handlar det om just min, mitt barns och hans pappas tillvaro – inte om en allmängiltig småbarnsmammatillvaro, för någon sådan har jag inte. Och ingen annan heller.
Är det verkligen barnkoden du har problem med, är det inte en viss typ av föräldrar? Som icke-förälder blir man, som någon skrev ovan, någon-som-inte-förstår i umgänget med sådana, och det begränsar en i umgänget med barnen tycker jag! Jag har alltid gillat barn (men absolut inte alla barn, de är ju unika människor som alla andra), men inte orkat/vågat lära känna barn när deras föräldrar varit alltför jobbiga.
Jag tror den typ av mammor du beskriver vill ha bekräftelse, det är därför de brer ut sig så våldsamt. Jag är glad att jag inte behöver den typen av bekräftelse. Jag har förresten aldrig riktigt känt att jag lever upp till någon klassisk kvinnoroll, men sedan jag blev förälder bryr jag mig mindre (tidigare brydde jag mig inte intellektuellt, men känslomässigt kunde det verkligen kännas). Jag har fått ett mer avslappnat förhållande till min identitet.
Jag tror inte för en sekund att du kommer att bli uppslukad av föräldraskapet på det sätt du beskriver! Däremot på andra sätt, som kommer att vara mycket härligare och mycket bättre för ditt föräldraskap.
Precis, alla former av koketterande går fetbort. Jag tycker man kan lukta sig till det på mils avstånd. Säkert gör man sig skyldig till det ibland själv, men gud vad jag hatar det!
Att kokettera med sin mammaroll är otroligt vanligt och det sänker verkligen min bild av en person. Men, människor är bara människor. Och det är väldigt lätt att välja bort dem som håller på så.
Har läst lie i din blogg de senaste månaderna och tänkte passa på och kommentera lite nu då jag ändå är igång. Jag var nybliven 18-åring år då jag blev gravid och det är väl då de flesta väljer sina vägar och utformar en stor del av deras kommande liv. Jag valde ju inte själv att bli mamma just då men det formade definitivt resten av mitt liv. Men trots att jag jag har en liten tjej som tar upp så gott som 18 av de 24 timmar vi får per dygn så känner jag mig inte alls som en insnöad mamma som totalt mist uppfattningen om mig själv som kvinna, sambo, syster och vän. Visst suckar mina vänner för sig själv ibland då jag babblar på om vad Iris lärt sig osv men visst suckar jag för mig själv också då de berättar om alla vilda kvällar och nätter de varit med om. Alla är vi olika men nog kan man väl leva med varandra ändå, så smärtfritt som möjligt.
Sen är det ju helt frivlilligt att läsa också, jag har iallafall inte hört om bloggtvång…
Angående urmamman så har jag aldrig sett mig själv som en ”bullamamma” men nu då jag tänker efter så passar jag nog rätt bra in i profilen. Jag gillar att fixa, sy, sticka, baka, laga mat och få alla omkring mig att känna sig ompysslade. Men then again så är jag ju hemma otroligt mycket också, så vad göra? Jag måste erkänna att det svider rejält att folk uppfattar en sån mamma som jag anser mig själv vara som någon som ”vill ha bekräftelse” eller ”inte är intresserade av andra människor”. Säg vad man vill men ett barn tar upp den största delen av ens tid, så är det bara.Och så ska det få vara också tycker jag! Min dotter är det absolut viktigaste i mitt liv så varför ska jag inte få prata och blogga om henne hur mycket jag vill utan att få en viss stämpel?! Och varför inte gå upp helt totalt i mammarollen nu sålänge man har chansen? Om allt för få år så har man stora ungar som ska testa sina egna vingar och då har man väl all tid i världen att förverkliga sig själv och leva ut i andra roller än mammarollen.
Sen ännu om mamma-babybloggandet så är det ett ypperligt sätt för mina studerande vänner, släkt och familj att få ta del av vår vardag. Själv tycker jag också att det är väldigt roligt att få hänga med de andra mammornas liv och deras små knyttens utveckling, så jag är helt klart för de hemnska bloggar som du beskriver.
Så, det blev en lite osammanhängande kommentar men jag vill ännu säga att jag gillar din blogg och ska verkligen fortsätta läsa den.:)
Jag känner igen mig väldigt i det du skriver. Vet att jag liksom fått ta sats ibland när folk frågat de där frågorna man ”ska fråga” – om hur lilla H sover äter och sköter magen… Jag är ju knappt intresserad själv så hur kan någon annan vara det.
Däremot måste jag rasera teorin om barnkärhet. Jag är faktiskt väldigt barnkär. Jag spenderar gärna tid med andras barn (nu mest med mitt eget), men jag har inget större behov av att prata om det. Mannen däremot, som aldrig varit barnkär och som hade stora betänkligheter kring att bli far pga detta, kan glatt prata på i evigheter om H:s bravader med precis vem som helst. Jag blir alldeles generad och röd i ansiktet och försöker byta samtalsämne, men mannen har en stor blind fläck. Om han hade råkat ut för sig själv för några år sedan skulle han ha velat sjunka genom jorden .
Det är väl lite som när man var tonåring och såg en film man tyckte mycket om. Alltid fanns det någon som tyckte ännu bättre om den, förstod den bättre, kunde citera långa haranger… Jag minns vad skönt det var för mig när jag insåg att jag inte behövde vara med och tävla. Att jag kunde svara att ”jag gillade den” om någon frågade och att det var nog. Att min upplevelse är lika värdefull fast jag inte basunerar ut den. Man är ju olika där – vissa måste ha sitt hjärta på rockslaget för att känna sig hela, andra gömmer det så djupt in de kan.
Däremot tycker jag om att diskutera – och det kan gärna röra sig kring barn och barnuppfostran – men då vill jag helst hålla det lite allmänt. Kanske är det en brist hos mig också att jag har svårt att tro att H ska intressera någon – jag har till exempel svårt att prata på även med mor och farföräldrar som faktiskt vill veta. De vill väldigt sällan ha allmänna diskussioner har jag märkt…
Intressant inlägg.
Jag tycker snarare att det finns en mångsidighetskod. Ska man vara godkänd i alla läger får man inte göra det enklaste och koncentrera sig på det som just nu uppfyller ens liv, vad det än vara må. Nej, man ska dessutom vara piffig älskarinna, smart yrkeskvinna, engagerad vän och hängiven självförverkligare – också. Man ska visa att man minsann inte är ”insnöad”.
Visst visste jag innan jag fick barn att barnet skulle kräva mycket tid och energi, men på något sätt gick det ändå inte upp för mig förrän barnet fanns där att barnet behövde synnerligen aktiv tillsyn 20 av dygnets 24 timmar, och att vi är två personer som ska fixa den tillsynen, varken fler eller färre. Visst ä det roligt, men det suger också musten ur en, i alla fall i perioder. Barnet behöver tillsyn när man är på toa, när man duschar, när man sover, när man lagar mat, när man läser tidningen, när man pratar i telefon, när man fikar. Jag har nätt och jämt näsan över vattenytan. Ska jag då dessutom behöva måla naglarna, diskutera senaste kulturkrönikan, fråga väninnan om hennes senaste heminredningsprojekt och planera de närmaste årens karriär?!
Det är lättare att, precis som en elitidrottare eller ultrakarriärist, inse att under just de här åren, ja då gör jag inte mycket annat. I mitt fall är jag mamma och det får räcka i ett par år, om jag inte ska slå knut på mig själv. Och det är helt ok för min del.
Jag förstår inte folk som upprörs över att jag inte trixar och planerar och skaffar mig egentid en timme här och en timme där (för mer kommer det ju inte att handla om än på ett par år, i alla fall inte om jag ibland även vill sitta i soffan tillsammans med min man) för att träna, ha tjejkväll på krogen, utveckla en hobby eller resa bort med vänner.
Däremot förstår jag om folk inte tycker att jag är så kul att umgås med just nu. Samtidigt tycker jag att DE borde förstå att jag faktiskt inte orkar mer än så här. Jag tycker jag har haft förståelse för dem när de varit förälskade eller gått upp i sina jobb eller haft äktenskapliga problem. Jag har väntat ut dem, och vi har återfunnit varandra. Jag hoppas att mina vänner finns kvar för mig när barnen blir lite, lite större… Och finns de inte det, tja då får jag väl skaffa nya. För faktum kvarstår: jag ORKAR inte mer än så här.
k
Håller med den som sa ovan, att det husliga och barnkoden inte behöver höra ihop. Jag gillar hushållsarbete – eller OK, jag GILLAR det kanske inte medan jag gör det, men jag är duktig på det. Och reslutatet blir bra och DÅ blir jag glad!
Men det där med barnkoden… Jag kommer ihåg när jag skulle jobba som lärarassistent i ett annat EU-land, genom ett EU-utbytesprogram. Jag hade elever mellan 5 och 10 år. Det gick… HELT galet. Jag visste inte hur jag skulle prata med barnen. Jag blev alldeles stel av obehag. Jag visste inte hur jag skulle vara, eller vilken ton jag skulle ha på rösten, eller hur jag skulle säga till för att få dem att lyda mig. De andra lärarna sa åt mig att jag måste använda enklare ord och att man inte kan prata till barn som om de vore vuxna. Men jag fattade inte HUR jag skulle prata då..?
När jag var ensam med en klass några gånger så blev det kaos – alla barnen bara skrek och stötte med pennorna i bordet och blåste papperskulor på mig… Jag kände mig helt hjälplös! De andra lärarna suckade över mig, och rektorn hintade att jag borde åka hem till Sverige. Men det kunde jag inte, för jag hade hyrt ut min lägenhet i andra hand. Så det vara bara för mig – och för DEM – att härda ut. Jag fick hittepå-uppgifter som jag fick sitta och pyssla med i lärarrummet i stället för att undervisa, eller så fick jag vara med i ett klassrum och bara sitta och höra på…
Jag överlevde och kom hem och fick två egna barn. Ska jag vara riktigt ärlig, så gick det inte så bra med dem heller. Det var likadant där, att jag inte visste hur jag skulle trösta, eller hur jag skulle säga åt dem att låta bli något de inte fick röra, eller vilket tonfall jag skulle ha på rösten, eller om jag hade rätt att bli arg. Min man var mycket bättre på det! Så han fick ta mycket av det dagliga under småbarnsåren. Jag pallade helt enkelt inte. Vi vände på könsrollerna!
Nu går båda barnen i skolan och börjar bli ”stora”. Nu går det mycket bättre, för nu kan vi resonera med varandra, och nu är det inte så konstigt längre att jag talar till dem som vuxna och använder för svåra ord. För de har fått ett fantastiskt ordförråd för sin ålder, säger alla, av att höra på allt mitt vuxenprat!
Vill lägga till lite, nu när jag började tänka på det här ämnet. Det verkar som om det där med ”barnkoden” är något medfött! Det finns i alla fall inget samband med att ha utbildning inom barnområdet, vad jag har kunnat se. Helt outbildade barnskötare och lärarvikarier kan vara mycket bättre än utbildade lärare och förskollärare. Bara de har det där rätta ”sättet” med barnen. Kärleksfullt och varmt i grunden, och med mycket tålamod, men rejält strängt när det behövs, och alltid den som har kontrollen, ungefär. (Det är lätt att SÄGA!
) Ändå skriks det så mycket om att personalen måste ha ”pedagogisk utbildning” nu – fastän det är personlighetsgenskaperna som är det helt avgörande.
Nej usch, jag blir fortfarande så där stel tillsammans med barn, trots att jag har egna… Jag tar på mig ett stelt leende och gör rösten ljus, och säger något tantigt som man tror att barn ska förvänta sig att man ska säga. Blir besvärad, vinkar lite ner till dem med handen… Jag hör och ser själv hur idiotiskt det verkar, men jag kan inte göra annorlunda. Samtidigt är jag rädd att de ska tycka illa om mig, och kasta något på mig eller bita mig eller köra på mig med cykeln/trehjulingen, ungefär…
Jag tror inte alls att mammor går fullständigt upp i sin mammaroll för att kokettera, imponera eller visa sig duktiga. De går fullständigt upp i den eftersom det är nödvändigt för att överleva.
Man kan ha hur goda föresatser som helst, men när en baby anländer till familjen frågar den inte efter dina prioriteringar. Den kräver hundraprocentig uppmärksamhet, närvaro och omvårdnad, dygnet runt. Den låter dig inte odla dina intressen eller gå på kafferep med väninnorna.
De flesta mammor vill säkert se sig själva som egna individer ÄVEN om de har barn. Det är bara väldigt svårt att tänka på, tala om eller göra något som inte inkluderar det enda som för tillfället kretsar i ditt liv. Det känns liksom inte aktuellt att diskutera mode, politik eller ens ett förestående meteoritnedslag på jorden om babyn gallskriker i ditt öra med sitt mörkröda skruttiga lilla ansikte.
Missförstå mig rätt nu. Jag har en liten son som jag älskar över allt annat. Jag pratar mycket om honom med de som är intresserade. Med andra försöker jag diskutera annat, men även när jag lyckas blir en stor del av mitt medvetande kvar hos barnet.
Plötsligt är barnet ditt allt; ditt arbete, din fritid, din glädje, din sorg, din hobby, din familj och hela din tid. För att överleva är du tvungen att ge dig hän fullständigt. Du kan inte sköta ditt barn 24 timmar i dygnet och känna stress över alla andra roller du borde leva ut eller alla andra åtaganden du borde sköta. Du kan inte harmas över allt du missar eller skämmas för att du plötsligt hör av dig mindre åt väninnorna. Då blir situationen ohållbart tung. Enda sättet att överleva OCH kunna njuta av ditt barn är att ta in det, helt och hållet, och acceptera att från och med nu och de närmaste åren framöver handlar mitt liv om denna lilla varelse. Mina andetag är hans andetag. Det kommer en dag när jag igen dammar av alla mina gamla roller, mitt professionella jag, jag som förförerska, upptäckare, väninna, konstkännare eller whatever. Men nu är det annat som gäller.
DÅ kan man njuta av att bli mamma. Utan att bli utbränd.
Hej Tingeling!
Kanske handlar det om vana och tidig inlärning. Ifall man har erfarenhet av småbarn från tidig ålder, tex fått ta hand om småsyskon när man själv är lite äldre, många småbarn i släkten, jobbat som au-pair eller barnskötare, något sådant? Eller naturbegåvning? Jag är ensambarn och har aldrig haft småbarn omkring mig förrän i vuxen ålder när vännerna började få barn. Då kändes småbarn väldigt främmande, jag visste absolut inte hur jag skulle hantera dem, hur jag skulle bete mig runt dem. Jag heller aldrig varit typen som slänger sig över bekantas barnvagnar och utbrister ”guuuud vad sööööt” och ojar mig. Kan nog inte kallas barnkär även om jag längtar vansinnigt efter egna barn och kan tycka att mina vänners barn är både söta och roliga. Numera när alla ens vänner har barn så har man ju vant sig lite mer vid dem och det känns naturligare att vara med dem, även om jag fortfarande känner mig lite stel emellanåt.
Känner igen mig en hel del i det du skriver, jag har inte heller knäckt den där koden, och jag hade en 2′a i syslöjd…
På tal om tjejer som gå upp för mycket i mammarollen och inte kan prata om något annat än sina barn så är min erfarenhet att de flesta gravida säger ”jag ska inte förändras när jag får barn, jag ska fortsätta ha ett eget liv, hitta på saker, träffa vänner, gå ut, inte bara prata om barnet osv”, sedan blir det precis tvärtom! Det är naivt att säga så för livet och ens prioriteringar förändras när man får barn, det är helt naturligt! Men det behöver ju inte betyda att man måste bli helt insnöad för det, som tyvärr alltför många blir, de som inte kan prata om något annat än sitt barn, inte ens med någon som inte har egna barn. Hoppas verkligen att jag inte kommer att bli sådan ifall jag får barn någon gång.
Vad gäller det där med facebook så förstår jag inte alls dem som har en bild på sitt barn som sin profilbild. Stör mig på det och även om jag får egna barn kommer jag aldrig att göra så, det är jag hundra på!
Har inte heller knäckt koden – kände igen väldigt mycket i det du skrev. Ändå har jag tre barn… Jag kan inte heller sy på maskin och jag börjar bli känd som hon som aldrig bakar. Minns att jag fick panikkänslor när jag väntade första barnet och märkte att folk förväntade sig att jag plötsligt skulle bli Mamma med Stort M – jag kände det som om min egen identitet var i fara. Den där ”bubblan”, den förväntade guligulliga symbiosen med babyn har jag aldrig tyckt om, har försökt ta mig ut ur den så mycket som möjligt. Men jag hör tyvärr nog till dem som skickar julkort med ungarna på – men inte till mina barnlösa vänner! Salt i sår svider.
Alice: jag är också endabarn, och jag tror absolut att våra svårigheter har med det att göra. När man är gammal nog att åka ut som au pair så är det för sent. Utan det är nog tidig inlärning och relationsträning som gäller.
Man missar mycket av den normala utvecklingen som endabarn. Och då inte bara i relation till mindre barn, utan också i relation till jämnåriga, det motsatta könet o.s.v.. Man präglas på vuxna och deras artiga sätt att kommunicera – man blir lillgammal, och det blir jättesvårt att lära sig umgås med jämnåriga sedan när man börjar i förskolan eller skolan. Och det hänger med livet igenom som ett handikapp.
Jag tror absolut på Anna Wahlgren när hon säger, att barn helst bör ha flera stycken syskon och av båda könen!
Anledningen till att man går upp så mycket i mammarollen när man har en bebis tror jag är för att:
A/ Barnet kräver det. Ett spädbarn behöver tillgång till sina föräldrar i princip dygnet runt. Så det enda man gör första tiden är ju att ta hand om barnet.
B/ Eftersom det enda man gör är att ta hand om bebisen, kan man ju inte gärna blogga och facebooka om så mycket annat?
C/Kärleken till barnet är ju oftast (förhoppningsvis!) så otroligt omtumlande och stark. Det är svårt att tänka på något annat i början. Precis som när man är förälskad! Då kan man inte heller koncentrera sig på något annat än föremålet för förälskelsen.
Jag ser inget fel i att gå upp och njuta av att bli mamma eller pappa. Jag tycker man ska unna sig det, suga musten ur det. Tids nog är den där första tidens blinda förälskelse över och bebisbubblan har spruckit och gett plats för annat. Som arbete, träning, tjejkvällar på stan och annat. Var sak har sin tid.
Jag trodde Facebook och annan social media var till för att man skulle dela med sig av vad livet handlar om just nu.
Om man är mammaledig och upptagen av barn non stop är det svårt att skriva något om hur bakis man är, hur stressigt det är på jobbet det var idag, hur snabbt man sprang på träningen etc.
Men man kanske ska börja hitta på.
Eller sluta gå ut på nätet. Bättre bara sitta själv och titta på sitt barn alt. navelludd.