Tingelings blogg

48 dagar senare kommer mensen (!)
Om jag minns rätt är vi inte speciellt besvikna.

3 dagar senare start med ny kur och 34 dagar senare kommer mensen. Skönt med en lite kortare menscykel i alla fall.
5 kurer av Clomifen blir det, utan resultat och menscykelns längd varierar, 48, 34, 26, 38, 43. Och inget napp. Många, långa månader.
Det är redan höst.

En månad senare kontaktar jag kommunala hälsovården, eftersom jag har en stark känsla av att det här kommer att bli en lång process.
Rutinundersökning igen, allt ser ”fint ”ut igen. Läkaren skriver ut en remiss till Kvinnokliniken för ytterligare undersökningar, men varnar mig att ”väntetiden kan bli lång”.

Det är nu oktober 2005.

Redan i mitten av november blir vi överraskande kallade till Barnmorskeinstitutet på kontroll. Gynundersökning IGEN (känns som om man gör samma saker om och om igen och inget vettigt händer..) Vi fyller i blanketter, svarar på frågor, gör upp en behandlingsplan där det besluts att börja med att kolla upp oss båda grundligt. Både älsklingen och jag får lämna blodprov för HIV och hepatit-test.

I slutet av november dags för ytterligare blodprov, jag vet inte ens hälften av proverna de tar, men ”hormonprov” heter de flesta, med märkliga förstavelser och ändelser.
En otrolig lättnad att vara på gång, båda fulla av förväntan och spänning!

Under decembers första veckor, i början av min cykel, går jag på 2 olika undersökningar, där man mäter mina folliklars storlek, slemhinnans tjocklek och kollar hur det framskrider utan medicin, i en ”normal” cykel. Allt ser VÄLDIGT bra ut, säger läkaren och skickar hem oss med uppmaningen att köra hårt, eftersom det ser ut som om ägglossning ska äga rum inom de närmaste dagarna. Jag har svårt att tro på det, men vi lyder snällt. Och hoppas igen.

Jag får också svaren på mina blodprov (hormonproven) och allt ser finfint ut. Nu väntar vi bara på älsklingens blodprov, vilket kan ta lite längre, säger dom.

Nu följer några mörka månader, då vi blir besvikna varje månad och får nyheter om graviditeter nästan varje månad, känns det som. Alla vänner blir gravida eller föder sitt första barn. Vi stampar på stället och jag känner hela tiden att något är fel, fruktansvärt fel. Tycker det rimmar illa med läkarnas besked om hur ”fint” allting ser ut..

Jag beställer ägglossningstest på nätet och kämpar och testar, men det ger inget resultat.

I början av januari får vi svaren på älsklingens prover och de är inte så bra som vi hoppats. Inget katastrofalt, men tillräckligt för att det ska ge myror i huvudet också på honom, som tidigare hållit sig lugn och sagt ”det fixar sig, snart”. Nu blir också han nervös.

Svaren vi får är ganska flummiga och vi ber om att få komma och diskutera personligen. Vi får en tid till februari. Nu är det år 2006.

I februari går vi tillsammans till kliniken. Det blir ett bra besök, vi får höra att älsklingens prover inte är så dåliga i alla fall. De gör en spolning av mina äggledare, vilket jag inte är förberedd på och det gör fruktansvärt ont. Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka, så jobbigt är det. Duktiga jag, som vanligtvis klarar det mesta, har en hög smärttröskel. Är så stark. Men resultatet är bra = allting är öppet och fortfarande säger alla att ”allt ser såå bra ut” . Börjar bli trötta på att höra det där.

Jag får Terolut som jag ska äta för att få igång mensen, sen ska jag börja med Puregon-sprutor.
Jag känner mig nervös, förväntansfull och glad. Nu jäklar ska det bli baby av!
Det är inget tal om insemination, bara om sprutorna som ska stimulera mina ägg och framkalla ägglossning. Jag läser, läser, läser och försöker lära mig allting som finns att veta om barnlöshetsbehandlingar. Det känns svårt att greppa, komplicerat, jag hänger inte alltid med.

Jag blöder i en vecka efter spolningen och är ganska orolig att något gick galet, så ont som det gjorde. Men det slutar och jag äter mina Terolut och väntar tålmodigt på mensen.

Trots Teroluten låter mensen vänta på sig rekordlänge och i svaga stunder tror vi att vi äntligen lyckats, men så kommer den. Och i början av mars är det dags för planeringsbesök – hur månte i ordningen??

Nu kör vi igång med en rumba av sprutor, spännande, men går överraskande lätt att sticka mig själv. Jag har aldrig varit rädd för sprutor, så det går fint. Jobbigare är det med de otaliga ultraljudsundersökningarna var och varannan dag. Jag blir en mästare på att hitta på undanflykter och orsaker till frånvaro på jobbet.
Någon flexibilitet finns det inte på kliniken, nej, det är ”den här tiden eller ingen alls”. Så man har ju inget val.

Folliklarna växer låångsamt och vi får justera dosen på Puregon-sprutorna många gånger. Till slut är de i alla fall tillräckligt stora, säger läkaren, och ordinerar Pregnyl, ännu en spruta som ska ge ägglossning.

Och plötsligt talas det om INSEMINATION! Grymt spännande, tycker vi och är nästan säkra på att NU händer det, nu blir vi gravida! Underbart, inte ett dugg skrämmande! Alldeles i slutet av mars är det då dags för insemination nummer 1 och livet ler och allt är stort, fint och spännande!

Dagarna efter ingreppet är långa som fattigår och jag nästan känner hur gravid jag är.
Mensen kommer inklampande låångt innan testdag och raserar alla förhoppningar. Känslan av förlust, sorg och fullständigt mörker är total. Jag tror inte vi någonsin, ens senare, känt oss mer maktlösa än just då. Jag känner mig fullständigt misslyckad som kvinna. Älsklingen står matklös bredvid och ser mig gråta.

Ungefär i dessa tider börjar några av mina vänner vänta sitt andra barn, en annan föder redan sitt andra. Det blir svårare och svårare att gratulera.

Men vi samlar krafter en månad och ger oss på det igen.

I början av maj laddar jag Puregon-sprutan igen och kör igång. Insemination nummer två går av stapeln i slutet av maj och jag ser framför mig en sommar med putande mage.
Jag är hoppfull, men inte lika naiv som senast. Den här gången kommer vi förbi testdag utan mens och jag väntar en dag extra och låter hoppet smyga över mig. Men så testar jag, förväntansfullt, och får negativt. Vi har misslyckats igen. 3 dagar senare kommer blodet.

Det känns tungt, men vi har redan blivit avtrubbade. Lite zombie-syndrom.

En månad paus, försöka leva livet, försöka klara av vänners graviditeter och babysnack, försöka klara av jobbet och att hålla happy face. Ibland lyckas det, ibland inte. Jag är ofta sjuk, förkyld, sover dåligt, har ont i magen och mår fysiskt dåligt. Också älskligen börjar bli asocial och trött, vi gnäller på varandra och har dåligt med pengar. Allt är skit.

Vi tar en välbehövlig paus över sommaren, också för att allting är stängt då. Det blir en sommar utan baby i magen, men vi jobbar hårt på att koppla bort tankarna från det svåra.

Vi t.o.m hoppar över en månad, då vi kunde ha börjat, bara för att vi mår bättre när vi inte är inne i en behandling. Vi vill njuta lite längre.

Men i början av september åker Puregon-sprutan fram igen. Några dagar innan tredje försöket förlovar vi oss.
Vi har kommit varandra närmare än någonsin under den här tiden. Vi inser att vi är varandras, vi älskar varandra och vi ska vara vi två. Vi byter ringar på en öde strand, när sensommaren övergått i höst, mörkret börjat komma, men det är ännu varmt. Det känns så rätt. På vår förlovningsnatt ser vi ett stjärnfall och är övertygade om att nu, nu vänder det.

I mitten av september gör vi insemination nummer tre. Tredje gången gillt, tänker vi och kämpar oss igenom plågotiden efteråt när man inte kan göra annat än hoppas, hoppas, hoppas. Den här gången går jag många dagar över beräknad mens, utan blödning. Hoppet kryper fram. Men så testar jag. Det är negativt. IGEN.

Nu känns det tungt. Hopplösheten börjar vara ett kroniskt tillstånd.
Nu står vi inför det Stora – IVF, provrörsbefruktning. Det vi hört och läst om, men aldrigaldrig trott att vi skulle vara tvungna att göra. Men det är vi. Så vi ringer och frågar och bokar tider. För nya planeringsbesök.

Pengarna är slut. Vi har inget extra. Men vi skramlar ihop så att vi klarar oss. Nätt och jämnt. Vi har ju varandra. Med ring på fingret och allt.
Vi vet att det är en minst 6 månader lång kö till IVF, så vi besluter oss, efter noggrannt övervägande, att gå privat. Vi kan inte vänta, inte så länge. Det värker i kroppen efter att få bli föräldrar. Vi vill inte vänta.

Plötsligt går allting snabbt, maskineriet inom privata sektorn snurrar många varv snabbare än kommunalt. Vi hinner knappt med.
Innan vi vet ordet av är vi igång med Puregon igen, den här gången mycket större doser och endast 2 kontroller.

I mitten av november 2006 gör vi äggplock och drabbas av en chock. Av de många fina folliklarna läkaren sett på ultraljudsundersökningen finns endast några ynkliga små kvar. Vi har drabbats av det osannolika, ägglossning i förtid. Sånt ska inte hända. Sånt händer inte. Jo, för några. Närmare bestämt 3 ggr på 1 500 behandlingar..
Trots allt får vi 2 ägg som befruktas och bägge två får jag tillbaka. Kvaliteten är inte så bra.

Nu hoppas vi. Verkligen. Min bästa vän har ett halvt år tidigare blivit mamma till underbara tvillingar genom IVF. Deras första IVF. Nu är det vår tur, tror vi.

Men det är det inte. 15 dagar efter återförandet av de 2 embryona börjar jag blöda. Jag testar ändå på kvällen och vinkar åt det välkända ena strecket, som hånler mot mig. Igen.

Jag är förblindad, avtrubbad och helt förstörd men vill köra på i full fart, tänker att ”värre kan det ändå inte bli”.

Vi är framme vid planeringsbesök till kommunala vården och får de chockerande nyheterna att det privata försök vi gjort kommer att dras bort från de 3 vi har rätt till att få kommunalt. Jag gråter, skriker och förbannar livet och det känns som om en matta dras bort under våra fötter. Det här kommer aldrig, aldrig att gå, säger jag. Älsklingen tröstar och säger att jo, det kommer det nog. Men jag hör på hans röst att inte han heller är så säker längre. Det gör ont.

Jag slåss med myndigheter, skriver arga brev och reder ut om det verkligen kan vara lagligt att göra såhär. Det är det inte, men det gör ingenting, de kan göra så i alla fall, för ingen kan hindra dem. Jag har inte krafter att kämpa vidare, men vi besluter oss för att göra ett privatförsök till, i smyg och ljuga att vi bara gjort ett om det är så att inte heller det lyckas och att vi är tvingade tillbaka till äckliga kommunalvården.

Vi gör IVF-försök nummer två på samma privata klinik. En månad paus har vi mellan de två försöken så i mitten av januari plockas jag på ägg efter att ha sprutat med Puregon någon vecka. Vi får ut hela 7 ägg och känner att allting är så mycket bättre än förra gången. ”Bra vibrationer” helt enkelt.

Vid återförandet framgår det att 2 av dessa 7 är dugliga och jag får bägge två tillbaka igen.
NU hoppas vi, även om ingen av oss längre säger sådant högt. Vi tiger, vi drar oss tillbaka, vi orkar ingenting, är mest hemma tillsammans, läser, försöker sova, ser på TV. Tackar nej till det mesta. Folk undrar och frågar, men de flesta slutar bara ringa.

Mensen kommer 14 dagar efter återförandet den här gången och jag testar negativt samma kväll.

Orden börjar ta slut. Krafterna också. Vi börjar bli bittra. Riktigt bittra. Relationerna till min bästa vän är inflammerade, vi missförstår varandra och det blir upprivande gräl och bråk. Vi glider ifrån varandra och jag sörjer. För jag behöver henne så förtvivlat mycket.

I mars är vi framme i kön till kommunala vården. Jag ljuger dem upp i ansiktet och säger att vi gjort det ena privatförsöket, inte mer.
Nu har vi tur, vi råkar bli ett av de par som får s.k. köptjänst, dvs kommunalvården köper tjänster av privatkliniker, vi får gå på stans bästa privata klinik, men betalar inget. (förutom astronomiska summor för medicin förstås..)

Får en underbar läkare och ska för första gången prova på långa metoden, med spray för att nedreglera innan sprutorna.

31 mars, på min bästa väns bröllop, börjar jag med sprayet. Jag sprayar och sprayar, svettas och har huvudvärk, mår illa och är irriterad, arg, ledsen och förbannad om vartannat. Men jag fortsätter spraya och tänker ”kanske nu, kanske?”. Sen börjar jag med sprutorna. Hela proceduren är lååång den här gången och först i början av maj 2007 är det dags för äggplock.

13 ägg får vi – 13 stycken!!! Vi kan inte tro att det är sant! Och det är det inte heller..9 av dem befruktas men inget av dem delar sig som de ska. Ett enda ägg klarar sig nätt och jämt över gränsen, har för få celler, för långsamt, inte alls ett bra ägg det heller, men det ägget återförs i början av maj. Läkarna skrapar sig i huvudet och mumlar ”märkligt, mycket märkligt”. Ber mig att inte ha så höga förhoppningar.

Alltså vågar vi inte hoppas, inte med ett sådant ägg.
Och mycket riktigt – 15 dagar senare testar jag negativt och börjar blöda 2 dagar efter det.

Nu tar vi sommarpaus och försöka skrapa ihop våra liv, njuta av en sommar utan mediciner, ångest och oro. Det lyckas ganska bra och när augusti kommer kontaktar jag kliniken igen, det känns som om jag har mer energi och en ”bra” känsla.

Börjar med sprayet, som den här gången är Synarela istället för Suprecur. Jag behöver bara spraya 2 ggr per dag och mår överförväntan, inga biverkningar alls egentligen. Kombinerat med Puregon tar jag nu också Menopur, vilket ska förbättra kvaliteten på äggen. Vid äggplocket fick ut 13 ägg, precis som förra gångn. ALLA befruktades, vanlig IVF och älsklingen är stolt som en tupp. Tyvärr visar det sig att celldelningen är lika usel den här gången och endast 1 ägg klarar sig. Det ägget delar sig till 8 celler på dag 3, precis som det ska och 21 september placeras ”kämpen” in i min livmoder.
Kort därefter får jag veta att min bästa vän är gravid. Jag tar det otroligt hårt och det känns som om allting raseras, känner mig så ensam och utanför och är rädd för att vår vänskap ska ta slut. 10 dagar efter äggplock slutar brösten ömma och alla andra symptom tyder också på ett misslyckande igen. Jag gråter och livet känns rent ut sagt för jävligt.
På dag 12 får jag lite blod på pappret och testar, som väntat, negativt på officiella testdagen, 14 dagar efter återföringen.
Vi konstaterar att vi misslyckats igen.
Det är mörket. Hoppet håller på att lämna oss. Vi tar en paus och grubblar över vad vi ska göra, hur vi ska göra det, OM och varför.
Jag tar avstånd från min nygravida vän och mår dåligt.

Vännen får tyvärr ett tidigt missfall och efter många uppslitande konfrontationer lyckas vi tack och lov närma oss varandra igen, båda vingklippta och olyckliga, men med ett enormt behov av varandra. Jag är tacksam för att vi inte tappade bort varandra helt.

Vi inser att vi borde ta en total paus från allting. Men jag vill inte. Jag har fyllt 33, jag ser ingen orsak till att vänta. Jag känner att jag ändå inte kan må sämre än jag gör just nu. Men IVF är uteslutet, det är för tungt, vi klarar det inte.

Så under hela långa vintern kör vi med Clomifen med ultraljudsuppföljning. Dag 3 i cykeln börjar jag med Clomifen, ca 10 dagar senare på ett svindyrt ultraljud och ytterligare några dagar senare sticker jag mig själv med Pregnyl, ägglossningsspruta. Och kämpar tappert därhemma. Men mensen kommer, varje månad. Varje månad sköljs det lilla hoppet bort. Tillbaka på ruta ett.

Vi mår dåligt. Sover dåligt, avskärmar oss, blir bittra och olyckliga. Jag känner att vi inte kan fortsätta. Det är inte lönt. Livet måste vara annat än detta. Vi gör det svåra beslutet: Ett femte  och sista IVF-försök. Jag ringer läkaren.

I april 2008, när vårsolen redan börjat värma och livet känns lite mer uthärdligt, åker Suprecur-sprayflaskan fram och jag börjar puffa inför vår femte och allra, allra sista provrörsbefruktning.

Vi är livrädda. Men känner att vi måste våga. För något måste bli annorlunda än detta nu. Vi orkar inte mer.

Det blev inget av IVF nummer 5. Heller. Inte ens en återföring. Trots 12 fina ägg fanns det inget som fortsatte dela sig till dag 3 och slutet var ett faktum. Inga fler IVF.

Nu börjar livet. Livet med en sorg som aldrig helt försvinner, men som vi hoppas och önskar att ska bli ett fint liv i alla fall.

I maj 2009 händer det verkligt oväntade. Två streck dyker upp på ett graviditetstest och förvirringen är total. Korta, korta stunder lyckas vi känna glädje och hopp men mest av allt inser vi att detta bara är oss till låns. Det är det också. Någon vecka senare konstateras ett tidigt missfall och jag skrapas på det lilla som var vår Lillmandel och som aldrig blev vårt barn.

Livet går vidare. Vi blir aldrig som förrut.