Vår historia

April 2005: Första besöket hos läkare, jag känner på mig att allting inte står rätt till, även om vi ”bara” varit utan preventivmedel i knappt 1 år.
Gyn-undersökning, allt ser ”bra” ut. Läkaren ”antar” att eftersom jag har oregelbunden mens, så kanske jag inte har ägglossning.
Får Clomifen-tabletter, vilka jag ska ta utan uppföljning. Dessa ska stimulera ägglossningen, men någon uppföljning (ultraljud etc) behövs inte, säger läkaren.
(har senare hört att detta var helt förkastligt..)
Kör igång med Clomifen samma dag och det känns spännande. Tänk om vi ska bli föräldrar nu?

48 dagar senare kommer mensen (!)
Om jag minns rätt är vi inte speciellt besvikna.

3 dagar senare start med ny kur och 34 dagar senare kommer mensen. Skönt med en lite kortare menscykel i alla fall.
5 kurer av Clomifen blir det, utan resultat och menscykelns längd varierar, 48, 34, 26, 38, 43. Och inget napp. Många, långa månader.
Det är redan höst.

En månad senare kontaktar jag kommunala hälsovården, eftersom jag har en stark känsla av att det här kommer att bli en lång process.
Rutinundersökning igen, allt ser ”fint ”ut igen. Läkaren skriver ut en remiss till Kvinnokliniken för ytterligare undersökningar, men varnar mig att ”väntetiden kan bli lång”.

Det är nu oktober 2005.

Redan i mitten av november blir vi överraskande kallade till Barnmorskeinstitutet på kontroll. Gynundersökning IGEN (känns som om man gör samma saker om och om igen och inget vettigt händer..) Vi fyller i blanketter, svarar på frågor, gör upp en behandlingsplan där det besluts att börja med att kolla upp oss båda grundligt. Både mannen och jag får lämna blodprov för HIV och hepatit-test.

I slutet av november är det dags för ytterligare blodprov, jag vet inte ens hälften av proverna de tar, men ”hormonprov” heter de flesta, med märkliga förstavelser och ändelser.
En otrolig lättnad att vara på gång, båda fulla av förväntan och spänning!

Under decembers första veckor, i början av min cykel, går jag på 2 olika undersökningar, där man mäter mina folliklars (äggblåsors) storlek, slemhinnans tjocklek och kollar hur det framskrider utan medicin, i en ”normal” cykel. Allt ser VÄLDIGT bra ut, säger läkaren och skickar hem oss med uppmaningen att köra hårt, eftersom det ser ut som om ägglossning ska äga rum inom de närmaste dagarna. Jag har svårt att tro på det, men vi lyder snällt. Och hoppas igen.

Jag får också svaren på mina blodprov (hormonproven) och allt ser finfint ut. Nu väntar vi bara på mannens blodprov, vilket kan ta lite längre, säger dom.

Nu följer några mörka månader, då vi blir besvikna varje månad och får nyheter om graviditeter nästan varje månad, känns det som. Alla vänner blir gravida eller föder sitt första barn. Vi stampar på stället och jag känner hela tiden att något är fel, fruktansvärt fel. Tycker det rimmar illa med läkarnas besked om hur ”fint” allting ser ut..

Jag beställer ägglossningstest på nätet och kämpar och testar, men det ger inget resultat.

I början av januari får vi svaren på mannens prover och de är inte så bra som vi hoppats. Inget katastrofalt, men tillräckligt för att det ska ge myror i huvudet också på honom, som tidigare hållit sig lugn och sagt ”det fixar sig, snart”. Nu blir också han nervös.

Svaren vi får är ganska flummiga och vi ber om att få komma och diskutera personligen. Vi får en tid till februari. Nu är det år 2006.

I februari går vi tillsammans till kliniken. Det blir ett bra besök, vi får höra att mannens prover inte är så dåliga i alla fall. De gör en spolning av mina äggledare, vilket jag inte är förberedd på och det gör fruktansvärt ont. Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka, så jobbigt är det. Duktiga jag, som vanligtvis klarar det mesta, har en hög smärttröskel. Är så stark. Men resultatet är bra = allting är öppet och fortfarande säger alla att ”allt ser såå bra ut” . Börjar bli trötta på att höra det där.

Jag får Terolut som jag ska äta för att få igång mensen, sen ska jag börja med Puregon-sprutor.
Jag känner mig nervös, förväntansfull och glad. Nu jäklar ska det bli baby av!
Det är inget tal om insemination, bara om sprutorna som ska stimulera mina ägg och framkalla ägglossning. Jag läser, läser, läser och försöker lära mig allting som finns att veta om barnlöshetsbehandlingar. Det känns svårt att greppa, komplicerat, jag hänger inte alltid med.

Jag blöder i en vecka efter spolningen och är ganska orolig att något gick galet, så ont som det gjorde. Men det slutar blöda till slut och jag äter mina Terolut och väntar tålmodigt på mensen.

Trots Teroluten låter mensen vänta på sig rekordlänge och i svaga stunder tror vi att vi äntligen lyckats, men så kommer den. Och i början av mars är det dags för planeringsbesök – hur månte i ordningen??

Nu kör vi igång med en ruljans av sprutor, det är spännande, men det går överraskande lätt att sticka mig själv. Jag har aldrig varit rädd för sprutor, så det går fint. Jobbigare är det med de otaliga ultraljudsundersökningarna var och varannan dag. Jag blir en mästare på att hitta på undanflykter och orsaker till frånvaro på jobbet.
Någon flexibilitet finns det inte på kliniken, nej, det är ”den här tiden eller ingen alls”. Så man har ju inget val.

Folliklarna växer låångsamt och vi får justera dosen på Puregon-sprutorna många gånger. Till slut är de i alla fall tillräckligt stora, säger läkaren, och ordinerar Pregnyl, ännu en spruta som ska ge ägglossning.

Och plötsligt talas det om INSEMINATION! Grymt spännande, tycker vi och är nästan säkra på att NU händer det, nu blir vi gravida! Underbart, inte ett dugg skrämmande! Alldeles i slutet av mars är det då dags för insemination nummer 1 och livet ler och allt är stort, fint och spännande!

Dagarna efter ingreppet är långa som fattigår och jag nästan känner hur gravid jag är.
Mensen kommer inklampande låångt innan testdag och raserar alla förhoppningar. Känslan av förlust, sorg och fullständigt mörker är total. Jag tror inte vi någonsin, ens senare, känt oss mer maktlösa än just då. Jag känner mig fullständigt misslyckad som kvinna. Min man står matklös bredvid och ser mig gråta.

Ungefär i dessa tider börjar några av mina vänner vänta sitt andra barn, en annan föder redan sitt andra. Det blir svårare och svårare att gratulera.

Men vi samlar krafter en månad och ger oss på det igen.

I början av maj laddar jag Puregon-sprutan igen och kör igång. Insemination nummer två går av stapeln i slutet av maj och jag ser framför mig en sommar med putande mage.
Jag är hoppfull, men inte lika naiv som senast. Den här gången kommer vi förbi testdag utan mens och jag väntar en dag extra och låter hoppet smyga över mig. Men så testar jag, förväntansfullt, och får negativt. Vi har misslyckats igen. 3 dagar senare kommer blodet.

Det känns tungt, men vi har redan blivit avtrubbade. Lite zombie-syndrom.

En månad paus, försöka leva livet, försöka klara av vänners graviditeter och babysnack, försöka klara av jobbet och att hålla happy face. Ibland lyckas det, ibland inte. Jag är ofta sjuk, förkyld, sover dåligt, har ont i magen och mår fysiskt dåligt. Också min man börjar bli asocial och trött, vi gnäller på varandra och har dåligt med pengar. Allt är skit.

Vi tar en välbehövlig paus över sommaren, också för att allting är stängt då. Det blir en sommar utan baby i magen, men vi jobbar hårt på att koppla bort tankarna från det svåra.

Vi t.o.m hoppar över en månad, då vi kunde ha börjat, bara för att vi mår bättre när vi inte är inne i en behandling. Vi vill njuta lite längre.

Men i början av september åker Puregon-sprutan fram igen. Några dagar innan tredje försöket förlovar vi oss.
Vi har kommit varandra närmare än någonsin under den här tiden. Vi inser att vi är varandras, vi älskar varandra och vi ska vara vi två. Vi byter ringar på en öde strand, när sensommaren övergått i höst, mörkret börjat komma, men det är ännu varmt. Det känns så rätt. På vår förlovningsnatt ser vi ett stjärnfall och är övertygade om att nu, nu vänder det.

I mitten av september gör vi insemination nummer tre. Tredje gången gillt, tänker vi och kämpar oss igenom plågotiden efteråt när man inte kan göra annat än hoppas, hoppas, hoppas. Den här gången går jag många dagar över beräknad mens, utan blödning. Hoppet kryper fram. Men så testar jag. Det är negativt. IGEN.

Nu känns det tungt. Hopplösheten börjar vara ett kroniskt tillstånd.
Nu står vi inför det Stora – IVF, provrörsbefruktning. Det vi hört och läst om, men aldrigaldrig trott att vi skulle vara tvungna att göra. Men det är vi. Så vi ringer och frågar och bokar tider. För nya planeringsbesök.

Pengarna är slut. Vi har inget extra. Men vi skramlar ihop så att vi klarar oss. Nätt och jämnt. Vi har ju varandra. Med ring på fingret och allt.
Vi vet att det är en minst 6 månader lång kö till IVF, så vi besluter oss, efter noggrannt övervägande, att gå privat. Vi kan inte vänta, inte så länge. Det värker i kroppen efter att få bli föräldrar. Vi vill inte vänta.

Plötsligt går allting snabbt, maskineriet inom privata sektorn snurrar många varv snabbare än kommunalt. Vi hinner knappt med.
Innan vi vet ordet av är vi igång med Puregon igen, den här gången mycket större doser och endast 2 kontroller.

I mitten av november 2006 gör vi äggplock och drabbas av en chock. Av de många fina folliklarna läkaren sett på ultraljudsundersökningen finns endast några ynkliga små kvar. Vi har drabbats av det osannolika, ägglossning i förtid. Sånt ska inte hända. Sånt händer inte. Jo, för några. Närmare bestämt 3 ggr på 1 500 behandlingar..
Trots allt får vi 2 ägg som befruktas och bägge två får jag tillbaka. Kvaliteten är inte så bra.

Nu hoppas vi. Verkligen. Min bästa vän har ett halvt år tidigare blivit mamma till underbara tvillingar genom IVF. Deras första IVF. Nu är det vår tur, tror vi.

Men det är det inte. 15 dagar efter återförandet av de 2 embryona börjar jag blöda. Jag testar ändå på kvällen och vinkar åt det välkända ena strecket, som hånler mot mig. Igen.

Jag är förblindad, avtrubbad och helt förstörd men vill köra på i full fart, tänker att ”värre kan det ändå inte bli”.

Vi är framme vid planeringsbesök till kommunala vården och får de chockerande nyheterna att det privata försök vi gjort kommer att dras bort från de 3 vi har rätt till att få kommunalt. Jag gråter, skriker och förbannar livet och det känns som om en matta dras bort under våra fötter. Det här kommer aldrig, aldrig att gå, säger jag. Älsklingen tröstar och säger att jo, det kommer det nog. Men jag hör på hans röst att inte han heller är så säker längre. Det gör ont.

Jag slåss med myndigheter, skriver arga brev och reder ut om det verkligen kan vara lagligt att göra såhär. Det är det inte, men det gör ingenting, de kan göra så i alla fall, för ingen kan hindra dem. Jag har inte krafter att kämpa vidare, men vi besluter oss för att göra ett privatförsök till, i smyg och ljuga att vi bara gjort ett om det är så att inte heller det lyckas och att vi är tvingade tillbaka till äckliga kommunalvården.

Vi gör IVF-försök nummer två på samma privata klinik. En månad paus har vi mellan de två försöken så i mitten av januari plockas jag på ägg efter att ha sprutat med Puregon någon vecka. Vi får ut hela 7 ägg och känner att allting är så mycket bättre än förra gången. ”Bra vibrationer” helt enkelt.

Vid återförandet framgår det att 2 av dessa 7 är dugliga och jag får bägge två tillbaka igen.
NU hoppas vi, även om ingen av oss längre säger sådant högt. Vi tiger, vi drar oss tillbaka, vi orkar ingenting, är mest hemma tillsammans, läser, försöker sova, ser på TV. Tackar nej till det mesta. Folk undrar och frågar, men de flesta slutar bara ringa.

Mensen kommer 14 dagar efter återförandet den här gången och jag testar negativt samma kväll.

Orden börjar ta slut. Krafterna också. Vi börjar bli bittra. Riktigt bittra. Relationerna till min bästa vän är inflammerade, vi missförstår varandra och det blir upprivande gräl och bråk. Vi glider ifrån varandra och jag sörjer. För jag behöver henne så förtvivlat mycket.

I mars är vi framme i kön till kommunala vården. Jag ljuger dem upp i ansiktet och säger att vi gjort det ena privatförsöket, inte mer.
Nu har vi tur, vi råkar bli ett av de par som får s.k. köptjänst, dvs kommunalvården köper tjänster av privatkliniker, vi får gå på stans bästa privata klinik, men betalar inget. (förutom astronomiska summor för medicin förstås..)

Får en underbar läkare och ska för första gången prova på långa metoden, med nässpray för att nedreglera innan sprutorna.

31 mars, på min bästa väns bröllop, börjar jag med sprayet. Jag sprayar och sprayar, svettas och har huvudvärk, mår illa och är irriterad, arg, ledsen och förbannad om vartannat. Men jag fortsätter spraya och tänker ”kanske nu, kanske?”. Sen börjar jag med sprutorna. Hela proceduren är lååång den här gången och först i början av maj 2007 är det dags för äggplock.

13 ägg får vi – 13 stycken!!! Vi kan inte tro att det är sant! Och det är det inte heller..9 av dem befruktas men inget av dem delar sig som de ska. Ett enda ägg klarar sig nätt och jämt över gränsen, har för få celler, för långsamt, inte alls ett bra ägg det heller, men det ägget återförs i början av maj. Läkarna skrapar sig i huvudet och mumlar ”märkligt, mycket märkligt”. Ber mig att inte ha så höga förhoppningar.

Alltså vågar vi inte hoppas, inte med ett sådant ägg.
Och mycket riktigt – 15 dagar senare testar jag negativt och börjar blöda 2 dagar efter det.

Nu tar vi sommarpaus och försöka skrapa ihop våra liv, njuta av en sommar utan mediciner, ångest och oro. Det lyckas ganska bra och när augusti kommer kontaktar jag kliniken igen, det känns som om jag har mer energi och en ”bra” känsla.

Börjar med sprayet, som den här gången är Synarela istället för Suprecur. Jag behöver bara spraya 2 ggr per dag och mår över förväntan, inga biverkningar alls egentligen. Kombinerat med Puregon tar jag nu också Menopur, vilket ska förbättra kvaliteten på äggen. Vid äggplocket får vi ut 13 ägg, precis som förra gången. ALLA befruktas genom vanlig IVF (inte ICSI) och mannen är stolt som en tupp. Tyvärr visar det sig att celldelningen är lika usel den här gången och endast 1 ägg klarar sig. Det ägget delar sig till 8 celler på dag 3, precis som det ska och 21 september placeras ”kämpen” in i min livmoder.
Kort därefter får jag veta att min bästa vän är gravid. Jag tar det otroligt hårt och det känns som om allting raseras, känner mig så ensam och utanför och är rädd för att vår vänskap ska ta slut. 10 dagar efter äggplock slutar brösten ömma och alla andra symptom tyder också på ett misslyckande igen. Jag gråter och livet känns rent ut sagt för jävligt.
På dag 12 får jag lite blod på pappret och testar, som väntat, negativt på officiella testdagen, 14 dagar efter återföringen.
Vi konstaterar att vi misslyckats igen.
Det är mörkt. Hoppet håller på att lämna oss. Vi tar en paus och grubblar över vad vi ska göra, hur vi ska göra det, OM och varför.
Jag tar avstånd från min nygravida vän och mår dåligt.

Vännen får tyvärr ett tidigt missfall och efter många uppslitande konfrontationer lyckas vi tack och lov närma oss varandra igen, båda vingklippta och olyckliga, men med ett enormt behov av varandra. Jag är tacksam för att vi inte tappade bort varandra helt.

Vi inser att vi borde ta en total paus från allting. Men jag vill inte. Jag har fyllt 33, jag ser ingen orsak till att vänta. Jag känner att jag ändå inte kan må sämre än jag gör just nu. Men IVF är uteslutet, det är för tungt, vi klarar det inte.

Så under hela långa vintern kör vi med Clomifen med ultraljudsuppföljning. Dag 3 i cykeln börjar jag med Clomifen, ca 10 dagar senare på ett svindyrt ultraljud och ytterligare några dagar senare sticker jag mig själv med Pregnyl, ägglossningsspruta. Och kämpar tappert därhemma. Men mensen kommer, varje månad. Varje månad sköljs det lilla hoppet bort. Tillbaka på ruta ett.

Vi mår dåligt. Sover dåligt, avskärmar oss, blir bittra och olyckliga. Jag känner att vi inte kan fortsätta. Det är inte lönt. Livet måste vara annat än detta. Vi gör det svåra beslutet: Ett femte  och sista IVF-försök. Sen ger vi upp. Jag ringer läkaren.

I april 2008, när vårsolen redan börjat värma och livet känns lite mer uthärdligt, åker Suprecur-sprayflaskan fram och jag börjar puffa inför vår femte och allra, allra sista provrörsbefruktning.

Vi är livrädda. Men känner att vi måste våga. För något måste bli annorlunda än detta nu. Vi orkar inte mer.

Det blir inget av IVF nummer 5. Heller. Inte ens en återföring. Trots 12 fina ägg finns det inget som fortsätter dela sig till dag 3 och slutet är ett faktum. Inga fler IVF.

Nu börjar livet. Livet med en sorg som aldrig helt försvinner, men som vi hoppas och önskar att ska bli ett fint liv i alla fall.

I maj 2009 händer det verkligt oväntade. Två streck dyker upp på ett graviditetstest och förvirringen är total. Korta, korta stunder lyckas vi känna glädje och hopp men mest av allt inser vi att detta bara är oss till låns. Det är det också. Någon vecka senare konstateras ett tidigt missfall och jag skrapas på det lilla som var vår Lillmandel och som aldrig blev vårt barn.

Livet går vidare. Vi blir aldrig som förrut.

Hur det gick sedan kan man läsa under ”Adoptionen-viktiga datum”

27 responses to “Vår historia

  1. Du…vilken skitsnygg blogg det blev

    Är sugen själv på att byta till wordpress…

  2. Hej Tingeling,
    Jag har läst din blogg i ett par månader och skulle gärna få ta del av ditt lösenord. Jag och min man bor i Stockholm och har försökt bli gravida i tre år. Vi fick ett minus i lördags efter vår senaste ivf. Ja, du vet ju hur det känns.
    Jag skulle i a f vilja fortsätta att följa dig i din väg mot en ny familjemedlem om det känns ok för dig.
    Mvh Nina

  3. Du är min idol Ting:)!Allt som jag känner sätter DU ord på…

  4. Hej Tingeling!

    Jag skulle gärna vilja läsa de skyddade inläggen oxå om jag får.

    Kram Linda

  5. Får jag läsa?

  6. Jag också vill läsa. Fick ditt lösenord förra gången och hoppas få det igen. Vänliga hälsningar, Tine

  7. Förlåt mig. Nu märkte jag att du har kvar samma lösen. Tack i alla fall. Tine

  8. Hej!

    Vill bara lämna ett avtryck, du känns som min själsfrände (lite grann iaf).

    Är också på tredje IVF, rökare samt på 15 (!) spraydagen!
    Samtidigt vill jag inte ha ngn synkis (otur! barnsligt, jag vet), men det slipper jag ju då du blev uppskjuten en vecka..
    Gillar iaf dig, har själv också lyckats att börja tänka framåt, just vad händer om jag inte får barn, kanske inte vill adoptera, och det kanske är OK ändå…helt otroligt vad psyket är duktigt på att hela sig!
    Önskar dig lycka till med detta försök iaf!

  9. Sorry, du kanske inte var på tredje IVf, jaja skitsamma, jag yrar, hög av sprayen *skrattar dåraktigt*

  10. Hej.

    Jag har nyligen startat upp en sajt på iFokus.se om barnlöshet, infertilitet och allt
    runtomkring dessa ämnen.
    Jag hittade Er sida och lade in en länk från min sajt till er websida.
    Är detta oki för Er och skulle ni kunna tänka er att lägga en länk på er sida till min?

    Länken är

    Barnloshet.iFokus.se

    Och jag kan skicka ett par banners du kan använda om du skulle vilja.

    Jag har gärna kvar länken till er även om ni ej vill länka tillbaka då jag finner er
    sida mycket informationsrik.

    Mvh
    Marika ”Ioma” Lantz
    Sajtvärdinna för
    Barnlöshet iFokus

  11. Hej Tingeling!
    Vill bara säga att jag är enormt ledsen om jag sårat dig på något vis. Jag är fullkomligt tagen av er historia…
    Däremot så har jag en vän i min närhet som är barnlös, som just då till skillnad mot dig, missunnar mig min lycka för att hon inte har vad jag har. Jag är hemskt ledsen om jag läste in bland raderna att du skulle missunna någon deras lycka.
    Förlåt.
    Yvve

  12. Hej Ting.

    Hittade precis hit. Jag blir mycket gripen av det du skrivit.

    Min man och jag fick besked idag att mina hormoner ser bra ut och hans spermier är helt friska. Ingen av oss vågar tro på det dock. Vi har försökt au naturelle i över ett år och nu får vi börja med pergotime.

    Känner igen mig i så mycket av det du skriver och det känns ”bra” att veta att andra har det lika tufft som en själv, speciellt när ens värld rasar samman varje månad då mensen kommer. Vi är mitt i fasen då alla blir med barn och vi ler och grattar men ögonen tåras. Jag är öppen med att vi försöker och att jag tycker det är tungt, men har ingen nära som kommit ut med att hon är i samma sits. Därför är det fint med människor som du som delar med sig av smärtan.

    Lycka till med adoptionen.

    Mvh

    Godsfrun

  13. Hej, vill bara säga att jag grät över er historia, och jag är fylld av beundran över hur ni orkat. Hur fantastiskt det är att ni gått igenom allt detta tillsammans och fortfarande kommit ut på andra sidan med kärleken i behåll. Jag förstår till viss del alla era/dina känslor då jag själv gått igenom IVF – karusellen. Skulle gärna vilja följa er historia vidare. Ni är fantastiska människor som så förtjänar att bli föräldrar. Sen tror jag att föräldraskapet i sig inte skiljer sig något om det är ens biologiska barn eller ej. Lyckan är att få ta hand om ett litet barn och bli en familj.

    För min del så när jag ser tillbaka på vår ”mörka tid” så känns det som om livet var pausat. Som om vi stod still och alla runt om en fortsatte att ”spela” sina liv. Jag hoppas att ni snart kan trycka ut paus-knappen och fortsätta leva!!

    Massor med styrkekramar, Kange

  14. Oj, er historia träffar rakt i hjärtat. Jag och sambon har jobbat på ett pyre i 19 månader nu, och inte kommit någonvart. Efter att vi sökt hjälp och väntat i vad som kändes som en evighet fick vi höra att man inte är prioriterad när man är under 22 år, vilket jag fyller nästa år. Väntan, längtan och en jävla massa tårar fyller fortfarande vardagen.

    Början på eran väg låter precis som våran, och samtidigt som jag blir rädd att inte vi heller ska lyckas så blir jag lite lättad. Lättad över att se att ni klarar av livet ändå, att allt inte bara tar slut. Tack för att du delar med dig! Kram

  15. Hej!

    Ja vart alldeles stum när ja läste din blogg…

    Ja måste säga att det känns fruktansvärt att läsa om hur ni har kämpat för eran dröm….ja önskar innerligt att ni nån dag ska få eran dröm att gå i uppfyllelse…

    Ja har inte gått igenom samma saker som du/ni har gjort men ja känner igen känslorna o tankarna o funderingarna du skriver om…

    Dem har ja upplevt många ggr då ja o min man har varit ofrivilligt barnlösa i många år..sen vi i stort sett fick vårat första barn 2004..

    Ja började med p-spruta..tog sista i nov 05 för då tyckte vi det var dags för ett syskon…tänkte vi men så vart det inte…

    P-sprutan gjorde så att min kropp slutade ” fungera”…hade ingen ägglossning o ingen mens..det är lika med inga barn…

    Så det vart en hel läkarbesök…VUL…hormon- tabletter av olika slag..missfall…skrapning.. blödningar…

    O sen inte prata om alla tårar..känslor…bitterhet..
    sorg..ilska..ja listan kan bli lååååång på hur man har känt genom åren….

    Men till slut så lyckades vi…efter 4 år så fick vi en dotter (snart 4 veckor gammal) på egen hand…

    Så visst kan mirakel ske…

    Men det känns skönt att veta att man är inte ensam…ja bara önskar att ja hade startat min blogg när ja mådde som sämst…men den har hjälpt mig många ggr..

    Det känns skönt att få skriva av sig…då ja har valt att hålla tyst om mitt problem…

    Du får gärna titta in på min blogg om du vill…o läsa om mig o min familj…

    Kram o ja håller tummarna hårt för eran skull för ja vet hur det känns när man verkligen önskar sig nåt o inte kan få det….

  16. Hej Tingeling!

    Jag tror jag följde din blogg förut innan du flyttade den. Hittade den av en slump och undrar om jag får läsa igen? Tror att vi ”träffats” och skrivit på AFF:s känsliga snacka förut kanske? Jag har själv svårt att bli gravid och gjort IVF. Tycker mig känna igen en del av din historia hur som helst.

    Det gör verkligen ont i hjärtat att läsa om allt ni gått igenom. Jag lider så med er!!

    Kram
    Rebecka (Beckis).

  17. hej, undrar om jag kan få ditt lösenord eller om det är för dina närmaste?är så trött och lessen för tillfället på alla som ynglar av sig, skulle nog behöva ”umgås” med lite folk som vet hur det känns att föröska och föröska och föröska.

    vi går in på vårt fjärde år av försök nu. gjorde ett IVF i våras, fick många ägg, allt verkade bra, men det enda vi lärde oss av det var att mina ägg inte verkar hålla någon hög kvalite. går sen i somras nu på akupunktur för att se om den österländska medicinen kan hjälpa till där den västerländska kommer till korta.

  18. Hej Jenny, skicka mig ett mail på tingelingsblogg@gmail.com och berätta lite om dig själv, så fixar det sig säkert med lösenordet.

  19. Ja och Beckis också förresten – såg först nu din kommentar! Maila mig! 🙂 Kram

  20. ramlade in på din blogg av en slump… jag hamnade i tårar när jag läste er historia… och jag säger som många här innan mig att jag beundrar er styrka. din historia går mig inte oberörd förbi. tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, du sätter ord på så mycket jag själv går igenom nu.

    lycka till med allt spännande nu nu har framför er!

    Kram till dig starka kvinna!

  21. Tårarna rinner ner för kinderna när jag läser detta.. Vilken människa du är alltså. Jag vet att livet går vidare och att du måste vara en otrolig kämpe! Du lämnade iaf ett avtryck hos mig. Jag och min sambo genomgår, i skrivande stund, vår 1:a Ivf. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan redan nu.. Hur ska det bli när dom sätter tillbaka vårt ägg? Hur som haver.. Det var ett nöje att läsa detta inlägg. Du skriver otroligt bra!

    J.

  22. vilken historia beundrar allt ni har gått igenom och att ni håller ihop än… tyvärr är jag lite i samma situation men tror inte att vårt förhållande skull eorka med allt har blivit nekad IVF så här får man inte ens en chans att prova =/

    lycka till hoppas det tar sig spontant snart för er 🙂

  23. …Tingeling! Vilken stark och tålamodig människa du är! VI som läser blir ödmjuka inför dina krafter.

    Jag kanske inte läst hela din historia och därför missat något men visst måste de väl ha gjort en kromosomutredning på dig? När man kan producera ägg som du gör men att de sedan inte ”tar sig” indikerar att det är äggen det är fel på och inte dig. Sannolikheten att det finns en balanserad translokation hos någon av er två föräldrar som gör att man måste sortera bort vissa ägg vid IVF. Det görs med PGD. Begär att få göra en kromosomutredning om du inte gjort det. Du har rätt till den om du bor i ”rätt” landsting men annars kan du göra den i andra länder.

    Ställ krav, ge absolut inte upp! Jag tackar min mamma att jag fick komma till världen – ”trots” att hon hann bli 43 år.

    Varma knuffar,
    från en tant

  24. ”Hej Jenny, skicka mig ett mail på tingelingsblogg@gmail.com och berätta lite om dig själv, så fixar det sig säkert med lösenordet”

    Här blir man ju lite nervös. Vad….krävs för att få lösenord? Ska man vara barnlös, ha adopterat, ha gröna tår, äga en Volvo, jobba som tandsköterska?

    • Hej! Vet inte om jag riktigt förstår den här kommentaren? Har du skickat mail till mig och inte fått lösenord? Jag förstår inte riktigt vad du menar.

  25. Hej Tingeling, jag vill gärna läsa din blogg. Har också kommit till vägs ände med barnalstrande. Sen började jag om, mer kan du läsa på Regnbagsmamman.wordpress.com om du vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s